Påväg från skolan messade jag min väninna, som hostat länge nu. Frågade henne hur det är och svaret blev inte alls bra. Jag visste jag hade några timmar kvar, eftersom jag skulle träffa han som ska hjälpa mig i Engelskan.

Första mötet gick bra, vi gick igenom nästa kapitel, som jag annars hade haft svårt för. Vi pratade om strategier, stavningsregler och grammatik, som är svårt, speciellt för en med skriv-och lässvårigheter.

Då jag steg ut ur byggnaden rusade jag hem, ville hjälpa till med hundarna, ville hon skulle vila. Tack och lov hann jag komma hem innan det var dags för henne att gå.
Åt min kycklingsoppa, jag gjort, med morötter, majs, ärtor och linser. Mustig och smakrik efter att ha stått ett par dagar i kylen.

Messade henne igen, då sa hon jag kunde hjälpa till med hundarna. Sagt och gjort rusade jag mot skorna, satte på foppatofflor, tunn jacka och låste över allt. Kom upp, möttes av en väldigt hostande väninna, som knappt orkade gå. Jag tog hennes vilda, lilla hund, medan hon tog sin stora, sen gick vi, medan hostan avlöste varann.

Jag tog hundarna upp till andra våningen, släppte in dem och tog väskan, sen satte vi oss på vår gård för att vila. Svetten pärlade sig på pannan, medan hon kände sig matt och fick ont.
"Vill du ha sällskap till doktorn?"
"Jag kanske måste på röntgen."
Vi satt tysta en liten stund innan jag sa:
"Jag vill följa med, vågar inte låta dig gå själv."
Tänkte på min mamma, som dog, då hon gick själv. En granne kom och sken som en sol, så min väninna log lite. Bad honom inte få henne att skratta, eftersom det fick henne hosta igen.

Efter ett tag gick hon med på att jag skulle följa med och det gjorde jag. En halv timme tog det att gå till centrums vårdcentral, som annars tar fem minuter. Led av att se henne lida, då hostan fick henne att nästan svimma. Smärtan i huvudet, fick hennes hand att söka sig dit. Underbart väder, träd med gröna kronor, gräs och lekande barn borde fått oss att skratta, men hjärtat kände på sig att detta är allvarligt. Med ens stannade tiden, då vi steg in på vårdcentralen med andra vårdsökande. Min väninna, hostade så jag trodde hon skulle falla ihop.
Ville bara SKRIKA HJÄLP!
Två nummer kvar, sen kom hennes tur. Nu var det inte lätt att stå sidan om. Jag följde varje steg, för att kunna hjälpa. Då jag satte mig i soffan pirrade det till obehagligt i magen. Hon rusade in på toaletten för att hosta.

Efter ett par upprop kallades hon in. Vankade med, medan jag satt kvar och väntade.
Tittade på de som väntade, det kändes så avskalat, kallt och tyst. Ljuset i taket retade en tjejs ögon, så hon låg med ansiktet mot kudden. En kvinna kom in och sa:
"Hej," innan hon satte sig och tog en damtidning, jag sa hej tillbaka, men de andra stirrade blint.
Blev förvånad att människorna i centrum var så, eftersom där jag går hälsar alla på varann.
Rätt som det var dök min väninna upp, skulle ta sänkan.
Försvann och dök upp igen, för att gå tillbaka till doktorn.

Satt en liten stund till innan hon åter igen dök upp.
Ansiktet, vitt som ett lakan, ögonen tomma och förtvivlad.
"Hur gick det? Nej vi tar det ute," sa jag och tog hennes i min ena hand och väskan i den andra, för att leda ut henne gråtandes.
Ville inte alla där inne skulle veta.
Väl ute stannade tiden upp.
Tårarana föll, medan vi omfamnade varann.
Col var det ord som kom ur hennes mun innan vi förtvivlat sjönk in i varandras sorg.
Sakta vi gick hem med tanken att hon nu är sjuk på riktigt.

"Jag vill inte du dör! Tänk på att vi måste kämpa för våra mammor!" Sa jag med tårarna i ögonvrån.
Hon vågade inte titta på mig.
"Jag kommer att ta medicin."
"Snälla ge inte upp, vi behöver dig, jag vill inte begrava dig."
De orden fick henne att säga, det vill inte hon heller.

Hemvägen kändes som en evighet, tomheten växte, samt rädslan att mista min bästa vän, få gå till hennes grav och prata, får mig att gå sönder!
Just nu rinner mina tårar.

Då vi kom hem satte jag på kaffe som aldrig förr, ville inte släppa henne ur sikte, ville få henne att må lite bättre än då hennes chock kom.
Vi bestämde gemensamt att SLUTA RÖKA FÖR GÅTT.
Hennes mamma dog i cancer och min i col.

Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå utan att du ser på
som en genomskinlig tår
vad vore jag utan dina andetag?

Då vi satt och drack kaffe sa jag:
"Jag kommer att ta hand om dig, kan jag, följer jag med till dina undersökningar."
"Du och jag Alfred."
"Detta får du inte gå igenom själv."
Hon log mellan tårarna.

Starx efter kom hennes son och en granne, så vi glömde det för en sekund.

Kommer aldrig svika dig, du är viktig.