Efter sju svåra år i stan förtjänar man en lugn stund
på landet där allting går sakta och tid för övrigt är en
sak man inte ägnar större uppmärksamhet än något
annat onödigt storstadspåfund

man gäspar först efter att man vaknat, av en
solkatts kittlande på ögonlocken
om vintern av ett lätt bitande av frosten på
filten man har under hakan

man blinkar sömnen ur ögonen för att åter se ljuset
dränka stugan med tystnad, belägrad av detta soldis

man kastar filten åt sidan, lyssnar på magen som ser
fram emot en vedeldad stunds värme i köket framför
järnspisen där gröten snart nog är klar

man äter med andakt, man behöver inte be bordsbön
eftersom livet självt är en

man lever för första gången, andas för första gången
och man blir varmt mätt i hela kroppen och själen för
fösta gången, på riktigt

och man lyssnar men allt man hör är stillheten