Snälla lämna mig inte
inte idag
inte nu.

Låt mig se dig en gång till
få en kram
bara en gång till.

Slut inte ögonen
jag vill minnas dina
ögon
ditt leende
dina ord

Snälla Gud låt inte
skona mig
skona för en sekund.
Låt mig bara säga...

Som av ett trollslag
livet rinner ut,
timglasets magi nu är
över, då sanden runnit ner.

Som om någon släckte
ljuset, försvann allt liv.
Varför GUD?

Sitter på knä, lägger ansiktet
i händerna och känner tomheten
rasa.
Tiden stannar
lusten försvinner.
Varför kan den människan ute
på gatan skratta?
Gud varför?

Tystnaden fångar upp
hjärtat
fönstret öppet så själen
åker till dig.
Tassar ut, tar en sista titt
innan jag stänger din
dörr, ja, så du
inte vaknar.

De tårar jag fäller, rinner
utanför din vetskap.
Kan inte vinna över
kontrollen,
kan inte finna ro.
Vill visa mitt sinne hur
resonabel jag är.

Tittar upp mot sjukhusets
fönster, ser hur ett ljus
försiktigt brinner, en
duva nu flyger
upp mot skyn.

Ler och inser det inte
är regn som faller, känner
luften tar slut för
en sekund.
För att sen hämta andan
och sakta möta sorgen
som river mitt inre
likt ett odjur.