"Vad är livet på en pinne?"
"Livet på en pinne?" frågade Annika.
"Ja, livet på en pinne, varför känns det som jag aldrig kommer någon vart?"
"Har du suttit ner och funderat på vad du vill?"
"A, det pallar jag inte", svarade Anjelika.
"Okej, men då kan det vara svårt att finna det du söker."
"Annika, du har jobb, en bra ekonomi, men vad har jag?"
"Du vet att det inte alltid varit så för mig."
"Hm, men du har det nu och du är bara 20 år."
"Ja, men du inte ska du jämföra dig med mig, börja tävla mot dig själv."
"Annika, hur menar du?"
"Anjelika, var var du för fem år sen?"
"Jag bodde hemma, hade ingen tanke på att sköta min framtid."
"Ska du fortsätta så tills du blir 50?"
"Nej, men det är så djävla svårt", sa Anjelika och lade sitt ansikte i händerna, då tårarna forsade ur ögonen.
"Du, var inte meningen att ge dig tårar vännen."
"Nej, men du, det är jobbigt".
"Jag vet, men ska vi inte hjälpas åt att lägga upp ditt liv?"
Ögonen på Anjelika blev stora och runda, aldrig hade någon sagt så, aldrig hade hon haft någon som trott på henne eller gett någon puff, då hennes liv rasade.
"Varför bryr du dig?!"
"Jag är din vän."
"Kanske den enda livet ut ja."
"Jag vet inte hur du upplever det du varit med om, men jag sitter i samma båt som dig, eftersom pengar och utseende bara får män att se min utstrålning och pengar. Jag önskar så att någon kunnat älska mig för den jag är och inte bara satt på mig och sen stuckit."
"Oj, det visste inte jag, varför har du aldrig sagt något?"
"Vad skulle jag sagt? Att män är svin och bara svin? Att jag är dum som litar på en enda?"
"Varför gör de så?"
"Jag är väl dum som vågar träffa någon, sen ännu dummare för jag kryper ner i säng med dem? Ja, sen om inte det räcker är jag ett kräk om jag sätter ner foten och säger NEJ!"
"Har du letat på krogen?"
"De jag träffat har varit via mitt arbete, så de männen är inte fattiga, utan rika som svin."
"Oj, varför tar de inte en fattig tjej?"
"Oj, de männen sätter på allt som rör sig och har ett hål mellan benen!"
"Inte trodde jag män var så."
"Nej, men hur många har du mött?"
"Ja, du det är det som är problemet."
Ansiktet på Anjelika sänktes då hon yppade sanningen.
"Inte en enda?"
"Nej, jag vill inte bli utnyttjad."
"Du har inte missat ett skit."
"Nu vet jag inte om jag vill träffa en enda, eftersom de verkar vara svin alla."
"Alla män är kanske inte svin, men tyvärr är det många som aldrig vill träffa någon för att älska den, utan ragga, sätta på och skicka vidare, för att sen kunna ragga åter igen nästa dag."
"Wow, då måste många kvinnor vara ute efter det samma."
"Visst är det så, men varför måste man såra för att må bra i själen?"
"Jag vet inte Annika, men vad jag vet, så kallas såna för Alfahannar!"
"Jag vet och de tror de äger alla världens kvinnor."
"Ett annat ord är kvinnojagare, runtknullare och mycket annat, eftersom de måste lämna sin säd över allt.

Efter det arga och besvikna samtalet Annika och Anjelika haft i flera timmar, så insåg de att tankarna de hade var en början på något de ville jobba vidare med.
De tog pennor, papper och började skriva ett litet brev, som gav mycket hat mot män, men de visste inte riktigt varför, eftersom de bara ville ge hämnd.

"Män kommer till kvinnor för att sätta på dem."
"Kvinnor ska bara vara glada att de finns."
"Inget med detta är bra."
"Då kvinnor vill ha barn finns spermabanken."
"Då slipper hon allt jobb och kan ägna sig åt barnet."
"Då närhet behövs finns väninnor."
"Varför behövs män?"

Plakatet var klart, de satte en manlig docka överst och visade de inte var
välkomna mer.
Ställde sig mitt på torget och skrek:
"All makt åt kvinnan, låt henne få vara ifred!"
"Finn inte henne som ett objekt, för kvinnan är mänsklig och inte en docka!"
"Vad fan är det för skit ni skriker?"
"Vi vill visa att kvinnor har ett värde i denna mansdominerade världen!"
"Visst har kvinnor ett värde, men många kvinnor hatar oss."
"Är det inte ni som skapat detta?" Frågade Annika.
"Vad fan är det du säger?"
"Min väninna säger precis vad hon vill."
"Era djävla slynor, dra åt helvete."
"Om du har något att säga, så är det inte det i alla fall."
"Era psykos, såna som ni borde låsas in på heltid."
"Varför det?" Frågade Annika."
"Ni är galna!"

Några timmar senare kom en ny man fram till dem och sa:
"Bra ni tjejer vill säga er mening, men gör det på ett proffsigare vis."
"Vad?" Frågade tjejerna i kör.
"Ni kan tolkas som manshatare, men om ni vill upplevas som kvinnokämpar, så ropa högt kvinnors rätt, inte manshat."
"Vem är du?"
"Jag jobbar som polis, är ledig idag, så jag vet att många kvinnor far illa av mäns hat mot kvinnor."
Tjejerna stannade upp och tittade på honom tysta, medan han fortsatte prata.
"Ni är nog väldigt brända, men använd känslan för en bra sak, gå med i en organisation som hjälper kvinnor."
"Ja, det kanske vi kan göra."
"Var för guds skull rädda om era liv, skrika såhär kan ge vissa våldsmän en anledning att skada er."
"Mmmm, vi tänkte inte på det, vi var bara så arga."
"Just det, ni får vara arga, ledsna och frustrerade, men använd den känslan på ett bra sätt i stället."

Några dagar senare föddes en idé om att skapa en bloggsida för utsatta kvinnor, som fick gå in och skriva om sina upplevelser, sen kunde de hjälpa varann och visa engagemang.

På en månad hade det rasat in en massa bloggmeddelanden, där kvinnor berättade hur de blivit utsatta, tjejernas känslor växte och insikten att allt för många far illa blev en uppenbar sanning. Aldrig kunde de ana att socialtjänsten var bidragande till fortsatt misshandel, eftersom kommunerna inte ville öppna tillräckligt många kvinnojourer. Nästa tanke blev att öppna ett center för utsatta kvinnor. Sen fick de fundera hur de kunde gå vidare. Killen de pratat med, hade gett dem sitt nr, så de ringde upp honom en dag.

"Hej, mitt namn är Annika Hansson, jag minns du berättade för oss att du kunde hjälpa till om vi behövde hjälp."
" Hej Annika, jag minns det, har ni funderat hur ni vill gå ut med era tankar?"
"Vi har öppnat en blogg för utsatta kvinnor, men det hjälper inte, nu vill vi ha hjälp att öppna ett center för kvinnor i nöd."
"Jag visste detta skulle ge er ett frö, kom till mitt kontor, så kan vi se om vi kan få fram något ni kan ha nytta av."
"Tack snälla, men vad heter du?"
"Martin Anderzen."
"Kan vi säga måndag klockan 14?"
"Kollar almanackan, så återkommer jag."
"Tack än en gång Martin, detta ska bli kul."
"Ja, men tufft, men jag är övertygad om att ni kommer att ro detta i land. Ja, jag har kollat och måndag klockan 14 spikar vi."
"Så glad jag blir", jublade Annika innan de la på.