Våga le
våga öppna upp
våga be om hjälp
våga prata
våga ta emot
våga se sanningen
våga, våga, våga

Ge aldrig upp
finn goda tankar
säg fina saker
älska dig själv





Det fanns en tid
då jag tappade all
energi
allt hopp
allt liv.

Det fanns en tid
då jag fann döden
som enda utvägen,
det fanns en tid
då allt rasade och
jag bara rann
ut i sanden.

Det fanns en tid då
min lust aldrig kom,
det fanns en tid
då ord aldrig hördes
det fanns en tid
då flykten tog min
uppmärksamhet.

Det fanns en tid då
hjärtats röst aldrig
kom till tals,
det fanns en tid
då själens rum
var lika svart som
dödens väntrum.

Det fanns en tid då
jag tog ett steg bort,
det fanns en tid då
kroppens signaler aldrig
vågade lyssnas på.

Det fanns en tid då
vägvalet tog ett abrupt
slut,
det fanns en tid
av tusen tårar,
det fanns en tid av
isolering,
det fanns en tid av
ensamhet,
det fanns en tid då
förtvivlan vann och
tusen frågor ställdes,
men svaren aldrig kom.

Det fanns en tid då
livets kval rev sönder
själen, det fanns
en tid då samtal
vann över jaget,
det fanns en tid då
minnen aldrig tog slut.

Det fanns en tid då
mitt liv kunde slutat
i en våldsam död,
det fanns en tid då
ingen fanns,
det fanns en tid
då allt försvann,
och försvann
och försvann.

Det fanns en tid då
självömkan vann,
det fanns en tid då
ilskan tog över,
det fanns en tid då
hatet ville förtära mitt
inre, det fanns en tid
då allt inte kändes.

Det fanns en tid då
modet infann sig,
det fanns en tid då styrkan
vann, det fanns en tid
då hela jag trillade omkull,
det fanns en tid
då mitt inre revs sönder
totalt och stormen
rasade runt kretsen.

Det fanns en tid då
anklagelser haglade,
det fanns en tid då
alla ratade orden,
det fanns en tid då
ondskans ansikte visade
sig vart stegen än gick.

Det fanns en tid då en
säng, ett rum, en lägenhet
delades med många,
det fanns en tid då tvivlen
ville vinna.
Det fanns en tid då
allt höll på att gå åt skogen.

Det fanns en tid då rädslan
infann sig dygnets alla timmar,
det fanns en tid då alla svek.
Det fanns en tid då orden
tappade betydelse,
det fanns en tid då kärlek
aldrig visade sig.
Det fanns en tid då drömmar
aldrig vågade komma,
det fanns en tid då inget
kunde hjälpa.


Den dagen då allt ändrade sig
kom då hemmets lugna vrå
infann sig.
Öppnade dörren till mitt hem,
vågade inte tro, Så ensam, så utsatt.
Vägen lång, trasslig utan tro
på framtid.

Långa promenader då mörkret
lagt sig, ensam själ stod vid
en damm medan tårarna ensligt
rann ner för kinderna.

Ögonen tomma, tankarna snurrade,
bara tanke på bästa vägen ut.
Längtan till det mörkaste vatten
växte.

Ingen visste, ingen frågade,
ingen såg.
Tystnaden lade sig, då en man
kom förbi och sa:
"Detta ser inte bra ut, du tänker
väl inte hoppa?"
Förvirrat tittade upp, fattade inget,
tyckte mest mannen störde!


Månaderna gick, lika ensam, men
ändå inte. Ingen frågade hur illa
det var, alla bara tjatade hur styrkan
bar benen.

Log mot alla, log mot döden, som
lurade vid varje knut.
Visste att livet kunde vara slut
då utgång skedde.
Visste ljuset aldrig mer kunde
ses från egen spegel om
hotet vann.

Yttre hot,
yttre våld,
yttre förnedring.


Polisanmälningar utan resultat,
hot som vittnade om deras
vetskap.


En dag kunde rädslan försvinna lite,
en dag kunde orden lägga sig,
en dag kunde stormen försvinna
en dag kunde vissa tränga in i den
stymapde själens rum.

Vissa vill finna guldet, andra bara skada,
vissa önskar lycka, andra ens död,
vissa räds av hotet som än idag finns
vissa trampar rakt in i det, utan rädsla,
medan andra faller bort.


Det vissa tycker är otäckt levs med
varje dag, det vissa anser är
overkligt behövs upplevas av egen
erfarenhet.

Hatet vinner i vissa fall,
hotet får rädslan att trasa sönder
drömmar.

Medan vissa öppnar sin dörr åt vänner
öppnar andra åt fiender, som
skadar deras själar livet ut.
Medan vissa lugnt kan leva sina liv,
raseras andras sönder dag som natt.



Läker tiden alla sår?
Är det verkligen sant?
Vågar man älska någon,
vågar man lita på en enda
människa?

Vissa hävdar bestämt att
så är det, men kan de då
förstå hur trasiga själar kan vara?

Psykolog?
Hur många år?
Leva genom samtalen, som
kostar pengar?
Ska man stoppa i sig
piller för att slippa känna?
Ska man dricka skallen i bitar,
för att sen leva världens kval?
Ska man söka falsk trygghet?
Vinna eller försvinna?


Vissa måste leva med demoner
dygnets alla timmar, vårda det
lilla liv man vågar ha.
Tiden går, åren lika så, hur länge
orkar man vara trasig?
Är det värt mödan?
Energibrist
orkeslöshet
tråkig
energitjuv
livlös, men ändå inte
död, men ändå levande

Tidens rum läker vissa saker
vaksamheten infinner sig oavsett
man vill eller ej.
Misstänksamheten vinner och
oreda skapar kaos.
Rädsla då kroppsminnet tar över
instinkterna äter upp förnuftet
som inte kan styra.

Själens ärr ger splittrad syn
oro från andra kan anses lustig,
då åren gått.

Gammal i en ung kropp
visslar sorgsna sånger, då
rynkade pannor får ta över.





Visdom väcker andras tankar
orden flödar, insikten om
forna strider ger styrka, då
känslan intar vinst.

Sakta visar kompassen var stegen
kan tas, sakta byggs nya broar då
gamla blivit ruiner.
Då ärren nästan försvunnit klarar
psyket mer jobb.

Drömmar vågar komma, orden
vågar sättas på pränt utan rädsla.
tankar vågar komma, frågor
väcker nyfikna åskådare, som bara
väntar in nästa plan.

Framtid tar sin lilla plats, breder ut sig
då minnen ger vika till förmån
för bra upplevelser.
Blodspåren torkas bort, hotet minimeras
då rädslan bit för bit bryts ner.

Modet att våga möta det brutala
växer, då insikten om den egna personens
val i nutid.

Planen stakas upp, drömmar blir starka
och stjärnor vill nås.
Då möten leder till tillfredställelse växer
känslan av tillhörighet.

Ordet ensam byts ut mot självständighet,
utsatthet byts ut mot trygghet
övergiven byts ut mot tillgiven
enslighet byts ut mot gemenskap
tysthet byts ut mot talets gåva

Livlöshet byts ut mot liv
dödslängtan byts ut mot livsglädje
demoner byts ut mot fina tankar
sorg byts ut mot glädje
gråt byts ut mot skratt
hat byts ut mot kärlek
förakt byts ut mot förståelse
rädsla byts ut mot mod



Många år senare kan vyn ändras
om Jaget får ta plats, det lilla
barnet inom en får kärlek.
Tyvärr finns det inga mirakel
men det finns hopp om en ny
väg, om man bara vågar se,
vågar lyssna, vågar tro, vågar
ta ansvar för den man är.

Våga älska är ett stort ord,
som infinner sig då man
blir sedd, finner människor som
verkligen bryr sig.
Vågar känslorna komma, öppnas
dörrar som kan skrämma.

Hängiven är en utsatt känsla,
då allt blottas i förtroendets
krubba.

Då jag upptäckte att jag inte
var ensam längre, så öppnades
dörrar till min framtid.

Positiva tankar tog över
lycka och framgång gick
hand i hand.
Kunde skratta, med hjärtat,
gråta med själen och finna
barnet som skrikit sig till döds.


Idag är jag stolt,
älskar den jag är
ser hur skärpan i ögonen klarnat
bryr mig om mitt inre och yttre
vågar tro
vågar hoppas
vågar hjälpa
vågar ta emot hjälp
vågar lita på att de som visar mig sin vy
vågar visa min och uppskattas.
Vågar se mig i spegeln varje dag
vågar erkänna att jag är stark
svag
ledsen
ödmjuk
kravlös
vågars ställa krav
vågar älska mig själv
vågar älska andra
vågar vårda de jag tycker om

Att komma till det stadiet jag är i
har varit jobbigt.
Slitit som ett djur då samtal tagit
musten ur mig.

Psyk, kvinnojour, socialtjänst, som gav
mig den styrkan, orken och modet
att våga tro på det jag idag har.
Utan dem, hade jag inte klarat det.

Tack vare att jag inte var stolt nog
att tro min väg var idiotsäker, så vann
jag över min historia och det gör
mig idag till vinnare.

Olika människor jag mött längs
vägens rand har stoppat in små
budskap som då var okända för mig,
men idag är styrkan då
obehagliga ting vill sänka mig.
Reser mig upp och skakar av mig den
jobbiga upplevelsen, känner hur långt jag
kommit.

Tävlar bara mot mig själv,
ser bara mina framsteg som
vinst, tar bakslag som ett bevis
på att jag är mänsklig.

Tro, hopp, kärlek
vann till slut!