Le då livet splittras sönder,
le då solen inte visar sig,
le då orden tappar innebörd.

Försök att le och finn styrkan
mellan tårarna, som sakta
rinner ner för kinderna,
likt genomskinliga diamanter.

Orkanens öga än inte nått sin kulmen,
oceanens starka strömmar fångar
upp, svingar vidare
tills allt ebbar ut.

Sorgens svåra ansikte, skrämmer
vissa, gör vissa till fega små
harar, som bara stampar med tassen.
Lille Skutt sitter i många,
ger osäkert intryck, då sorgen
erövrar vänners hjärtan.

De som till synes verkar trasiga
kan vara de som besitter styrka,
mod och finner den rätta känslan,
som driver fram istället för bak.

Ensamma sörjande finner ingen
tröst, utsatta finner ingen
trygghet, orädda finner ingen
borg, då kärnan redan fallit
bort.

Våga se, våga röra, våga
ta orden i mun.
Våga öppna, våga stänga,
våga trösta, då hjärtat
rasar ur sin lugna stund.

Sorg hör till livet, döden likaså,
då tabu sätts upp, vågar
många aldrig berätta hur de mår.
Fobier liksom föreställningar
skapar kaos, då hjärtan aldrig
vill vara med, då glam inte
alltid visas.

Våga ta den som behöver
dig i famn, håll om, klappa
viska allt blir bra till slut.
Våga visa din besvikelse,
då någon sviker, men våga
ta reda på varför det blir så.

De som svikits livet igenom,
vet bara vad tomma ord
vill säga. Känslor vågar aldrig
komma upp, då det känns
som hjärtat brister.

En hand, en klapp, en kram
ett ord skapar tillit, då de
har mening, spränger murar
och visslar öppenhet.

Då sårbarheten visar sig, känns
det som innehållet trillar ut,
då nakenheten blottar själen
rasar allt tryggt som byggts upp.
Då är det viktigt att våga stå
pall inför snurriga handlingar.
Aldrig sluta sig, utan fånga upp
och visa vem man är.