Samhällets strävan vidgar
synen då lyckans land
vinns.

Elitens strävan nås då
eliten bestämmer det.
De som inte når dit
kan bara se hur guldet
förvandlas till sand,
som rinner ur händerna.

Drömmar försvinner,
då förmågan inte vill
finnas.
Drömmar är bara till för
dem, som har kapital.

Allt för många trampar
ner sina djupa fotspår,
vågar aldrig trampa nya.

Stödet uteblir, då misslyckanden
upprepas för många gånger.
Chanser ges bara till de
lyckade, de som aldrig fått
chansen, aldrig fått
guldbiljetten, famlar efter
det lilla de kan få.

Stora ord tappas, drömmar
försvinner, då de aldrig kan
uppnås.
Visioner vågar inte existera,
rädslan att förlora det lilla
mörklägger vyn.

Då eliten tittar ner på den
som ligger, spottar de ivrigt
och skrattar hånfullt.
Kräver den skänker sina sista
slantar, tar de sista krafterna
då ingen hänsyn ges.

Död åt de, som inte kan,
förintelsens strävan, vittrar sönder
massans möjligheter.

Historien glöms bort allt för
lätt, ingen vill se tillbaka då
sockret var allt för dyrt.

Eliten strävar efter enbart elit,
då de aldrig behöver undra om
någon tar deras makt från dem.

Deras trygghet frågesätts aldrig.
Aldrig heller att de bara kan ringa
ett samtal till speciella vårdenheter,
så opereras dem med en gång.
Inte ska eliten behöva lida!!!

Att en fattig sjuk kvinna på 50, som
jobbat inom vården får cancer, men
får vänta på sin operation, spelar mindre
roll. Inte heller de sjuka, som tvingas
bli fattiga, för att eliten ska
kunna köpa sina dyra marker.

Svårt att greppa för eliten,
eftersom de inte vill veta hur gräsrötter
kan leva.
Viktigare att rika får bo kvar i sina
fina hus, trots de inte har råd.

Många eliter sitter på skulder,
de svindlar så hemskt. Då masen
jagar dem, försvinner de spårlöst
med alla sina miljoner som de
gömt utomlands.