Javisst, mitt i ett kanande lerskred slog han sig ner
att bygga sitt hus, av halm och några tältpinnar och
en bit gammal regnkappa i omodern skepparmodell

och utför gick det


ingen begrep vad han höll på med, man höll för
ögonen på barnen där de stod och gapade vid
den förfärliga åsynen som utspelade sig inför
deras tvivalnde blickar, men att det pågick var
ingen som tvivlade på

en gammal dam började dela ut hundbajspåsar
ur sin handväska och folk spydde i dem, knöt
ihop och kastade under högljudda glåpord att
han var en riktig sopa som var tvungen att gå
så långt som att tänka utanför alla anständiga
former av ramar

men han varken hörde eller såg, för hans ansikte
var täckt av lera, hundbajs och flera trasiga påsar

och skredet rasade så våldsamt att snart hade
hela världen begravts - åtminstoen vad som vid
den här tiden var kartlagt och känt



Det var först då han tände sig en brasa, satte sig
ner och tände sin fredspipa stoppad med rutten
ull från gården han lämnat bakom sig nånstans i
ett förlorat förflutet
och ur pipan stod en ande hög som ett stackmoln

den sa;
min gosse, du äger nu hela världen, dö i frid