Svårt att våga leva ut
sina drömmar,
svårt att önska sig något
stort.
Svårt då guldet rinner
mellan fingrarna likt sanden.

Sakta försvinner fragmenten
och bildar ett pussel
av bitar som försvunnit en
gång. Sakta väcks dunkla
minnen utan att veta hur de
kan forslas bort.

Ensam med minnen, ingen
kan förstå, ensam med känslor
som river sönder varje vrå,
likt det lejon, klöser klorna sönder
hjärta och själ.

Trots solen når vår jord försvinner
aldrig svarta moln från skyn.
Trots bad då sommaren lockar,
följer historiens skugga varje steg.
Glam och skratt öppnar lätt porten
till gråt och sorg.

Likt det lilla barn, som en gång
aldrig sågs mer än en odåga,
likt den trasdocka ingen ville ha,
önskar sig bara det den ser.

Ögonbindel sattes på vid spädbarnstid,
kunde inte ta den bort, då piskan
höjdes vid varje liten protest.
Drömmar dödades i takt med stigande
ålder, då bara lydnad fanns på
tablån.

Straffen olika, men lika smärtsamma,
ensamheten växte, då rummets vrå
blev en borg, från gastar, maror och
helvetets eldar.
Då piskan ven låstes alla dörrar, då äckliga
ord klistrades på, sattes skydd mot insyn.

Inga ord vågade sägas, inga öron
ville höra.
Ensam bland hungrande hyenor
som visste slantarna kunde ge makt.
Barns utsatthet då vuxna leker
våldets herre, som på små
miniatyrer leker lekar, som inte är
rumsrena.

Svåra minnen präglar valen,
ångest drar sönder glädjens önskan.
Kvar finns bara foton, som snart bleknat
bort.