Efter att ha läst barndomslösa människor
för min väninna, som jag inte sett på länge,
så tittade hon på mig och sa:
"Du skriver bra."
"Du liksom jag är barndomslösa."
"Ja, jag vet," sa hon och gick.
Jag gick efter henne och vi satte oss i
köket och pratade.
"Jag förstår inte allt du skriver."
"Poesi kan vara svårt."
"Jag gillar dina texter."
"Jag gillar att skriva."
"Vi dödliga förstår inte er poeter, som är odödligt."
"Vi är odödliga båda, för vi skapar."
"Tänk att aldrig få dö," sa hon och vi skrattade.