Den ena tittar snett, där den andra stirrat
en tredje flackar med blicken oroligt, förvirrat
varför ser han så på mig!? Med avsmak, förakt
och den andra, vem är han? vad vill han ha sagt?

Den enas blick ger kalla kårar. den andra, huggen i sten
jag har svårt att se sanning i lågornas sken
En sak är säker, de är natt och dag
Den Ena svart, den Andra vit... men, vem är då jag?

Hatet i ögonen, sökande blick. Två åsikter, endast ett mål
Förvirring och kaos, ett svar att finna; på botten av en bottenlös skål
Den Enas ord bränner, Den Andre alltjämt stirrar
Den Tredje, blott oviss, i tankarna irrar.

Den Ena trakasserar och den Andra passerar
I mitten är den Tredje fast och funderar
det finns tusen frågor men inget svar
du ger mig hopp, men lämnar mig ensam kvar


***

Jag vill springa, jag vill stanna, jag är nyfiken och rädd
så de stirrar, snälla sluta! känner mig så avklädd
Mina tankar skriker högt, varför går det så sakta?!
men mitt hjärta råder mig att ta det lugnt och avvakta

Plötsligt tappar den ena sitt fotfäste, glider ut över bergets kant
utan vapen, så hjälplös, vid bergets brant
"förlåt! snälla hjälp! du är stark, inte sant?!"

då tittar jag ner, plockar upp hans fackla
tänker; vem hade trott att han skulle vackla?
så det frestar mig, att bara gå därifrån
och låta han hänga som ett jävla fån

men så efter en stund så kommer jag på
att jag inte vill sänka mig till hans nivå
för vad blir man för en slags människa då?
kall, grym, ensam och jävligt grå

Den enas tacksamma blick blir fylld av skam
så underlägsen han nu vandrar fram
och den andre står alltjämt kvar som ett fån
jag suckar och går därifrån.