Min konstnärsväg har varit snårig,
ringlig och tampats av svåra förluster.
Då mitt självförtroende sinade tappade
jag inspirationen.

Det är sant som det är sagt. Utan stöd, utan
någon som tror på en tappar man insikt.

Då jag var mycket ung började mina intressen
växa. Målade tavlor som ingen fick se,
för jag var för blyg, teckande men gömde
de. Så gjorde jag även med mina skriva
alster.

Då jag började på Sundsgårdens folkhögskola
fann min svensklärare min potensial.
Hon uppmuntrade mitt skrivande så mycket
att jag skrev två noveller och lämnade på
skolans bibliotek.

Nu skapar mitt hjärta konst, livet kretsar kring
oasens nyvunna kärlek. Kärlek till mitt inre
universum. Idag tror jag på mitt skapande,
vet att det finns en morgondag då mina
alster får uttryck.

Mitt sökande efter lugnet, fångar nyanser från
jorden, havet, luften och ljuset. Märker
hela jag existerar då allt möts i en enda
vild dans.

Då skapandet tog plats försvann drömmen om att
finna kärlek, då fann jag den genom
min egen styrka.
Skinande, gnistrande, sprakande lustfyllt
skimmer sprängde sönder hinnan, som
hållit mitt inre som sin fånge.

Blodomloppets renhet vidrör
kärnan då sorgens svarta fjäder
kittlar sinnena.
Skärmar av och flyttar själen till
en kall plats, där ingen kan
veta vem jag är. Sen kommer jag
åter tillbaka och uppskattar mina
verk hjärtat skriver.