Efter många år började vägen stakas upp, många drömmar började visas, även mål sattes upp för den framtid ingen kunnat ana.
Hjärtat vågade sjunga lovsång till livet, luften kändes fri.

"Klockan är nu tio och vi behöver skynda oss, annars kommer vi försent."
"Mamma, så glada vi är att vi kan vara tillsammans igen," sa Martin, som lämnats då han var spädbarn.
"Du vet att detta är en spännande tid för oss, ger oss nya perspektiv då vi äntligen återförenats."
"Martin, du är inte ensam om ha saknat mamma."
"Andreas, alla har vi saknat varann, du bodde längst hos mig, men nu behöver vi skynda oss," sa mamma Sandra.

Resan tog fart mot Sandras födelsestad, för att ge sönerna en bild av hur hon haft det som barn. Eftersom sönerna lämnats i olika hem en gång fick de inte tiden tillsammans med sin mamma mer än det som bestämts.
Nu skulle de vara tillsammans i flera dagar.

Tåget började ta dem mot Stockholm, fjärilarna lekte runt i magen då de för första gången kunde bära sina vingar tillsammans. Martin och Andreas hade uppnått vuxen ålder då de insåg de saknade mammans ursprung.
"Så skönt att vi äntligen kan föra ihop er historia med min, att jag får visa er var jag kommer från, få berätta lite om mina öden, som bidrog till varför det blev så fel en gång," sa Sandra med tårar i ögonen, som sökte sig mot ögonvrån.
"Mamma, vi har sagt detta många gånger och säger det igen, vi är inte besvikna på dig, ser ner på dig, vi är så stolta över dig och det du skapat."
"Tänk, vem har en mamma, som ger oss så mycket omsorg och kärlek, utan att ha fått det som barn själv? Vi vet hur jobbigt det varit för dig, hur sjukdomen fått dig ur balans, men ändå har vi alltid funnits i ditt hjärta. Det gör dig till den mamma vi är stolta över."
Tårarna rann sakta ner för kinderna, servetterna gick åt innan resan nådde sitt mål. Sandra smög mot toaletten, låste om sig, sköljde ansiktet många gånger för att inte se rödgråten ut, sminkade om sig hastigt och kom ut till två förvånade söner.
"Mamma, hur är det?"
"Jag blev så rörd av era lovord."
"Vi menar det mamma, sen vem har en mamma, som skriver så många underbara ord till en?"
"Jag vet inte, men det är min kärlek till er som får hjärtat att tala."
"Vi vet mamma, nej nu är det dags att gå av, vi är snart framme," sa Martin, som hade koll på klockan."

Väskorna bars ut och de gick mot utgången. Folksamlingen strömmade genom alla gångar, så hela tiden höll de sig nära varann. En vän stod på perrongen och väntade, Sandra och Alexi hade känt varann i många år, träffats och skapat en nära relation. Sandra och Alexi kramades och mötte en ny väg i vänskapen.
"Mina söner, som du träffat."
"Tjena, hur e det?"
"Jo, det var en bra resa."

Bilen stod parkerad för att ta dem mot nästa destination, som var en lägenhet, de fick låna, medan de var där.
"Vill ni göra något kul nu?"
"Vi tänkte sätta in väskorna och sen vill jag visa något vackert i stan."
"Gamla stan?"
"Mmm, vill ni det?"
"Det låter kul," sa båda killarna.

En stunds bilresa under tystnad, medan spanska toner spelades via stereon, tog dem mot lägenheten Alexi fixat.
De stannade på parkeringen och gick ut. Tog väskorna och vandrade mot porten.
Utanför lägenheten torkade Sandra en tår, insåg hur underbart det var att åter få vara med dem hon verkligen längtat efter.

"Mamma, var ska vi sova?"
"Välj var ni vill, jag sover där jag har plats."
"Det finns fyra sovrum, så ni kan välja och vraka, ni ska ha det bäst, sa Alexi."
Killarna gick in i lägenhetens alla rum och studerade dem medan Sandra och Alexi gick mot köket.
"Wow så vackert det är," sa Sandra."
"Underbart ni kom hit och lät mig hjälpa er, mat finns i kylen och det är bara att njuta."
"Du är så underbar."
"Vi hjälptes åt jag och Sandoz, för vi vet hur det är att inte ha allt man behöver som barn."
Sandra omfamnade Alexi, gav honom en puss på kinden innan hon gick mot sovrummet.

Ögonen sökte en detalj, i sovrummet, men kunde inte focusera, det var så mycket stimuli av lyx. Väskan sattes bakom henne i tystnad. Hennes händer sattes mot ansiktet då hon insåg hur underbart de fixat hennes och sönernas ankomst.
"Mamma, aldrig har det varit såhär."
"Ni får njuta av detta, ni är värda allt och lite till."

Nere vid bilen tittade Sandra upp mot himlen och viskade:
"Tack mamma, du visade vägen, lät mig uppleva det du inte hann."
"Var vill ni nu?"
"Gamla stan, sa Andreas."
Martin och Andreas visste inte vad de ville göra, för dem kändes det som allt uppfyllts.
De hoppade in i bilden och körde vidare.

"Åååå gamla stan."
Brisen svepte förbi, stegen kändes lugna, skrattet klingade då insikten att Andreas och Martin äntligen fick hennes historia. De vandrade sakta genom stan, gick in på en restaurang och beställde mat. Samtalen gick i olika skeenden. Då Sandra berättade sin historia lyssnade de andra, då Alexi berättade sin och då pojkarna berättade sina historier insåg alla att de bar på en och samma upplevelse.

Tiden flöt på och det var dags att lägga sig.
Nästa morgon möttes Sandra och sönerna av fågelkvitter. Försiktigt tassade Sandra upp, gick mot köket där hon fixade frukost. Alexi sände ett meddelande om bullar. Det gjorde Sandra varm i kroppen.
Hon tackade ja och sände till honom.
Strax efter fick hon ett nytt meddelande om hans bror fick komma med.
"Är det okej att Alexis bror följer med?"
"Det är kul."
Snabbt messade hon åter. Efter några minuter var de utanför lägenheten och ringde på.

Fyra sorters bullar och en massa pålägg kom de med. Kaffe och mycket goda grönsaker de la på.
"Vad snälla ni är som fixar detta."
"Er mamma har kämpat så, så det känns bra."
"Idag åker vi till Farsta, som jag bodde i under mina första år."
"Yes, äntligen."
De åt och drack länge innan de plockade bort och torkade av.
"Det känns som vi är en familj."
"Mina favoritkillar och jag sticker nu, skrattade Sandra."
"Ja, du är vår favorit också."

Mötet med hennes historia gav många tårar, insikten för sönerna och vännerna hur hon haft det bidrog till känslosamma strömmar. De åkte vidare då ångesten tog vid och skapade oro.
Iskall vind strömmade genom ådrorna då minnen sköljde genom sinnena.
"Duktig du är som vågade besöka din barndom, mamma."

Sent den kvällen åt de på en kinarestaurang i Chinatown. Sakta de vande sig vid alla influenser de mött. Underbart att ha fått uppleva hennes historia med pojkarna, fått visa var hon lagt de tre första åren i sitt liv.

Dagen efter var det dags att åter igen komma hem, men nu var det med styrka, mod och framtidsanda. De kramade om Alexi och Sandoz innan de hoppade på tåget som tog de mot Skåne igen.