Tre år hade gått efter katastrofen, men hon vaknade ändå kallsvettig ur en och samma mardröm.

Sängens mjuka madrass, kuddarna och det sköna täcket, med alla gosedjuren borde gett henne harmoni, liksom skrivbordet, stolen, de blå molntapeterna, som vilket barn som helst kunde önska sig, men det hjälpte inte, för då dörren stängdes, lampan släcktes, kröp maran fram. Ville riva ut ögonen, slita bort hjärtat, dra hennes hår, sälja själen till högstbjudande.

Lilla handen mot den pärlande pannan, kände tårarna välde ut ur ögonen. Kunde inte resa sig då benen nästan vek undan, stannade kvar lyfte upp albumet, torkade tårarna, men saknaden skar sönder hjärtas djupa rot. Den enda länk kvar till syskonen fick inte försvinna, då var det som hela hon slutade existera.

De bodde i olika fosterhem efter det traumatiska uppbrottet, då alla skingrades för vinden. Minnena ville inte skapa struktur från barndomen, bara fragment, men en sak mindes hon.

Den där sommaren då de åkte till mormor, ja hon och hennes biologiska familj, som skulle försonas med mormor. De lovat allt skulle bli så bra. Inga mer svåra dunster, ingen mer sprit, bara vanlig familjeträff.
De satte sig på tåget upp, resan mindes hon inte, nej inget annat mer än det hårda klimatet. Orden blev kalla, hårda, hot skreks mellan de vuxna. Hon och syskonen, stod i hallen och tjuvkollade. Mormorns händer var bakbundna, så hon inte kunde röra sig. Första slaget hördes så högt att det kändes i barnens små kroppar. Ögon spärrades upp då mormorn fick hårda slag mot ansiktet.
Huden sprack, ansiktet slogs sönder totalt och blod stänkte upp över luckorna. Golvets ljusgråa färg byttes snart mot blodröda stänk, som sakta flöt ihop. Tårarna forsade då mamman skrek åt sin egen mamma:
"Ge oss pengarna!"
"Jag kan inte, då kan jag inte leva!"
Ännu hårdare slag delades ut, tänderna flög åt alla håll och kanter.
"Vi ska slå ihjäl dig, bara att välja!"
Just i det ögonblicket slogs mormors huvud ut genom rutan.
Barnen rusade in på toaletten, skriken fyllde hela huset, skräcken öppnade vägen mot hatet, då ondskan vred sönder ljusets styrka.
Tystnaden öronbedövade hela lägenhetens yta. Små barn satte sig i badkaret så tätt ihop att de knappt fick plats. Nu visste de att deras pappa var ett monster, deras mamma ville äta Djävulens måltid. Dansa längs mörka skuggors snåriga väg.

Någon hade ringt polisen, de möttes av skräckens inferno, då fem barn satt ihopkrupna i badkaret, tårarna vågade inte ens höras, då var kanske deras tur. I köket möttes de av en sönderslagen, skuren kvinna, där blodet dröp från huvud till tår, blåmärken började visas vid handlederna som var ihopknutna.

"Vad här hänt?"
Ingen vågade tala.
"Vem slog dig?"
"Han," viskade mormorn, innan hon föll ihop.
De fotade henne, köket innan ambulansen tog henne med sig.
Ingen anmälan ville göras, då, så han var fri att gå.

Några dagar senare stack de hem till Skåne igen, hot om död ifall detta kom ut.
Barnen lärde sig att vara tysta, men det fanns en liten flicka, som alla såg. Blåmärken över allt, smutsiga kläder, hungrig, då ingen mat serverades utom då socialen kom hem.

Vid ett tillfälle log deras mamma och var sockersöt, lika hastigt tog hon saxen i handen, la flickan på knät och slog. Flickan var van vid hårda slag, tårar fick inte visas. Tyst tog hon emot slagen, trots saxen skar in en bit i skinnet.


Hennes nätter blev alltid de samma, hamna i en dvala, känna närvaro från det förflutna.
Bilderna i albumet samlar minnena, som annars tappats bort. Känslan av att ha biologiska syskon, höll på att gå förlorade då hon aldrig kunde möta dem.
Tog upp ett foto på hennes nästan då tvååriga syster. Det hade hunnit gå tre år, men mardrömmarna ville aldrig släppa taget. Maran stannade kvar dag som natt, skapade inre oro, byggde murar runt hennes hjärta då rädslan för den som kom om natten och ströp henne, skulle komma på dagen också.

En man med lurvigt hår hånlog då hans händer sakta sökte sig mot hennes hals, skrek i drömmen:
"Säger du någonsin sanningen DÖR DUUUUU!"
Skriket hördes till fosterföräldrarna, som rusade upp och hörde henne skrika:
"Snälla slå mig inte mer."
"Nu är du i lugnet, våga lita på att vi vill dig väl. Vi kan aldrig veta hur du haft det, men ditt album vill vi du har."

Sakta hon kröp ur sin mardröm, men många år skulle gå innan maran skulle sluta besöka henne.