Flora är den romerska blomstergudinnan. Canzone är ett versmått med stränga regler för både rimflätning och rytm, med växling mellan trefotad och femfotad vers.


I FLORAS FÖRSTA DAGAR
Canzone

När åtta vindar visslar
och marken hänger undan
sin länge burna rock av smutsig snö,
när fria diken risslar
och vinterlig begrundan
blir ljus av solens ljus och går i tö,
när våren vill förströ
min tanke och förnöja,
när blåst och infall leker
och blicken tafatt smeker
det tussilagoknäppta gräsets tröja,
då klär sig min förhoppning
i samma färg som halvutsprucken knoppning.

Långt borta blir det fardags
för fågelmusikanter,
för nu är vinterns långa natt förliden.
Här prunkar de till vardags
– fast ingen har kontanter –
i vackert skuren frack och skimrigt siden.
Nu blir det allt på tiden
att bränna vinterns lumpor
för Vårens Dag som hastar
med trädgårdsbålens kvastar
– och fäster blombrodyr på sina strumpor.
Från fingret stryker solen
sitt gull som ängen fångar upp i kjolen.

Det unga regnet blankar
i flitigt skoputsgöra
den svarta asfalten och gröna stenen,
och ljusets blomning rankar
runt allsköns skräp och röra.
En fjäril fladdrar över dikesrenen
och vilar sig på grenen,
som vajar lyckostor
helt nära mina blickar
– jag tror den hälsningsnickar.
Runt håret knyter buskarna sitt flor.
Nu blommar alla sinnen,
och stundens blänk är ljusare än minnen.


En dag blir röd om kinden,
när aftonvinden nalkas
och leder den från leken hem vid handen.
I vyssningar från vinden
får jorden ro att svalkas,
och drömpalatsen rasar ner i sanden.
– Det lyser över landen
från molnens röda lundar.
Där höjer blåsten hornet,
vars klang når himlatornet,
och mörkret hetsar sina vilda hundar
på solens gyllne hjort,
som snubblar in i aftonrodnans port.

Jag trotsar ännu döden
i dessa ljusa dagar,
när hud och bark och jord och blom står nakna.
I blodets mörka flöden,
som lydde vinterns lagar
och ägde styrka bara till att sakna,
har värmen börjat vakna,
och ögonblicken glimmar.
Här lövas ljusets träd,
och solen sår sin säd
av smekningar förvandlade till timmar,
som utan min förskyllan
slår rot och växer levande ur myllan.