Då jag är ledsen är det ofta det lilla barnet inom mig, som saknar något, något den inte fick som barn. Barndomen slets från den lilla jag, för att sen kastas in i ett eldhav där kampen om klockan tog vid.

Enda sen födseln var det inte meningen jag skulle leva. Utsatts för många sjuka övergrepp, utstått utanförskap i olika delar av samhället, som aldrig kunde acceptera den jag är.

Inre rösten ströps så tidigt att jag inte minns, fått kämpa till mig livet. klöst sönder händerna, ansiktet och hela mig då hjärtat om och om slets ut och skars sönder, för att sen sättas in.
Hetsiga uppmaningar från djävulen till hyenor att slita tag i villebrådet efter jakten. Själen skulle lämnas till mörkrets makt.

Kan vid mitt liv inte förstå hur en människa kan stå ut med så mycket skit och ändå leva vidare. Hur kan man tillåta att mista allt, hur kan man bara överge sina barn, för att aldrig återvända igen? Hur kan man dö, för att slippa svara på barnens frågor? Supa bort åren, så man inte kan ta igen något...

Dessa frågor sitter inte bara jag med, utan många andra....

Det viktiga är att kunna få veta så mycket som möjligt, men jag har inte gått vidare, då jag inser att frågor åter igen kommer upp. Min bio-mamma svarade aldrig på min frågor, bara tyckte livet var pest... Det jag hade uppskattat var att få veta varför hon lämnade mig, att det var av kärlek och inte desperation, som mina syskon sagt. Att få veta att mamma var sjuk, men att hon och pappa lovade att göra allt, men så var det inte....

Äntligen kan jag sörja mammas död, äntligen kan jag lägga mamma åt sidan om det bara blir för en sekund... Allt annat kommer upp då jag tänker på henne.

Mina inre konflikter skapar oreda bland nutiden... Kan inte riktigt lita på att det kan vara såhär bra, tror hela tiden att livet snart ska rasa om och om igen pga att det är så vanligt i mitt liv.

Inte så länge sen livet sattes på rampen, då jag fick veta jag är sjuk, efter det sattes livet på paus, eftersom jag då fick veta jag bara hade ca 10 år kvar... Varför planera framtiden? Varför leva för livet? Varför?? Slutade leva, vågade aldrig planera något, visste inte om jag skulle dö inom en vecka, två eller om jag fanns inom sex månader.

Nu är det snart sommar 2012, det är snart 3 år sen jag fick diagnosen och lever än.... Visst har jag skov som stör livet, visst får jag ta mina mediciner och leva efter en annan takt, men i detta har jag funnit något värdefullare och rikare.
Jag känner mig själv idag, vet var gränsen går och hur jag värdesätter livet, ler då solen lyser, njuter av regnsmatter, som jag ofta ligger och lyssnar till. Skrivandet har blivit min motor och drivkraft....
Säger ofta att jag kommer dö vid tangentbordet, sen skrattar jag. Andra som hör detta kan inte ta det på samma vis som jag, men jag har behov av att skämta rått, annars orkar jag inte med all denna jobbiga sjukdomsbild.

Vilar mycket då jag planerar att göra något ansträngande, om jag inte får plats för återhämtning visar sig kroppen från ilskan. Inflammationer och svåra skov blir resultatet, samma om jag stressar upp mig eller blir stressad och inte kan känna jag kan påverka, då börjar jag grubbla, grubbla och mala. Blir så trött på detta att skapa stress inom mig själv.

Glad för jag fått upp ögonen för detta, nu kan jag äntligen skapa nya vägar. Vissa kallar detta att analysera, medan jag kallar detta att växa och komma över hinder. Att komma över mina egna hinder kan ibland upplevas som enorma, men då jag kunnat växa genom annat, kan jag växa genom detta med.

Nu kramar jag om mitt lilla jag och tröstar det. Kan aldrig lova att det aldrig blir ledset igen, besviket eller inte vill ställa till med en scen då jag som vuxen möter andra vuxna och inte ser det lilla inom mig....

Lilla barn
lilla barn
lilla barn

Tappar inte bort dig!
Tappar inte bort dig!
Tappar aldrig bort dig igen!

Mitt lilla barn
mitt lilla barn
Mitt lilla barn

Sov gott om natten
vila på min arm
låt mitt hjärta bli ditt hem
känn livets njutning le

Sola din späda kropp
finn din mamma
finn din styrka
finn din själ.

Jag lovar att älska
dig likt den jag är,
jag lovar att aldrig
glömma dig bort
så som jag inte vill bli bortglömd
jag lovar att alltid
bekräfta ditt inre, liksom
jag bekräftar mig själv.