När vårmön lyfter undan vintertäcket
och kittlar krokus drivs med Bore fett
ty mänskan gärna ute hänger tvätt
och högt på himlen längtas tranesträcket


När vattnets pussar blänka åks på räcket
att hinna dit man solastänket sett
och skalden hämtar ur sin bod de spett
som tarvas inför vårens sådd i bläcket…


Nej, sluta! Se, i kramp han buttert vrider
Sitt kalla rike bittert han försvarar
vill ej i tid sig lägga ner och dö


Men nu är tiden kommen – ah, Monsieur
gå snällt i grav! Se, vårens mö bevarar
ditt minne fast det stundar ljumma tider…