hon lyfter sina kjolar och genast nickar
tusen blåklockor sömnigt som vore de
väckta ur en mossig sömn under lager
av seklers försumpade barr

och i farten hon drar med sig väcks en
regnbåge där solen plötsligt strålar in
bland grenar tunga runt gran och tall


Hon ler i mjugg men får det att se ut
som löften om allt annat vill jag lova

och så snart man vänder ryggen till blir
sippor till ruttnande flugsvamp och sol
till kvävande stank och horribel skugga


-för sån är hon, Huldran med Skuggan