Spöken står samlade vid min dörr
De viskar ondhet och upprepar allt
som jag tvingat i glömska

Jag trycker hela min ork för
att hålla emot dörren
men de är fler än mig

Och förr eller senare så orkar jag
inte hålla emot längre
Då måste jag ta ett steg tillbaka
och de pressar på och smiter
igenom innan jag hinner kliva tillbaka

Och så invaderar de mitt sinne och
vänder upp och ner på allt som jag
har ordnat upp så fint och som tagit
mig så lång tid att sortera
och lägga på rätt plats

De tränger sig på och fångar mig
i ett hörn där de trycker sig
obehagligt nära och viskar
elakheter och ifrågasätter allt
jag byggt upp och mina drömmars värdighet

Jag lägger händerna över
öronen men hör dem ändå
De skrattar åt mina försök och
klöser på mina armar med
sin illvilja och till slut
når osäkerheten igenom

Vad har jag för rätt att tro att
jag kommer nå det jag vill?
De får mig att tvivla på att
jag kan få behålla det jag har
och de får mig att ge upp
mina nytända ambitioner

Den ide jag haft begraver jag
och hopplösheten fyller
mig med rädsla och likgiltighet

Och när jag till försvar tar fram
det vackraste och käraste jag har
och håller som en fackla mot deras tvivel
så suger de hoppet ur mig och
jag ser hur facklan svajar

Kommer den orka brinna igenom allt?

Och hela tiden så hör jag fler spöken
som krafsar och bankar på dörren och vill in
Jag barrikaderar dörren med allt jag har
men hur länge räcker det?

Jag vet att de finns där ute och väntar på
att jag till sist inte ska orka hålla emot
Jag känner hur de klöser
och river och försöker att ta sig in

Ibland lyckas några. Men långt ifrån alla.
Det var längesen alla lyckades ta sig igenom..

Men jag är säker på att de en dag kommer lyckas.

Frågan är vad jag gör då..