Inte alla klär i träkeps...

tänkte Ali där han rullade på sin flotta turban av
handvävd kashmir från andra sidan dalen, där
han nu kom och gärna dröjde med att bekläda
sitt huvud så alla först skulle få en ärlig chans
att beskåda tidernas knullrufs

innan nästa sandstorm tog kål på trofén han så
stolt bar över späda axlar, för en storm var på g

... inte tropikhatt heller..

konstaterade han torrt för sig själv medan ett
sista varv slöt sig om hans virriga frisyr där han
korsade gatan mot ett café utan skylt men med
fin uteservering för de som visste det var ett café


En skock brittiska adelsmän höll ena handen på
sina tropikhattar medan de skyndade över mot
andra sidan kvarteret, de var på väg nånstans


Och stormen kom, och Ali slank in på caféet just
när första sandmolnet blästrade dörren utanpå
där den slog igen med en gemytlig skräll

hans vänner log brett vid åsynen av hans breda
mun och glöden som ännu brann vild i ögonvrån

han behövde inte ens skryta, alla förstod vart
han varit och gjort innan han sagt ett ord, bland
vänner, på andra sidan byn, på rätt sida sängen


Och medan stormen tog kål på både det ena
och det andra stod tiden ännu still på det enda
ställe man ännu inte ägnat denna gemena idé
så mycket som ett höjt ögonbryn