Det svider till, som elak eld över ryggen

det tar en stund för smärtan att samla kraft innan
den slungar sig ut genom kroppen med en våldsamhet
inga sinnen på förhand så mycket som känner till

man sjunker samman, suckar andlös efter en styrka man
helt enkelt inte finner, kippar efter luft som inte finns, ser
världen svartna till en trång tunnel som snabbt försvinner
in i ett svart hål av ingenting

ingen lättnad av smärta, inget lyft från plågans
ryttare vilken snarare drar åt snaran än hårdare

-själen blöder, brinner, kvävs i sin egen eter


Ljuset i tunneln finns inte men mörker får i dess
ställe en helt ny betydelse vilken inga språk talda
äger ens liknelser att tendera vad gäller hemskhet

och det är knappt början på trappan ner i mörkret där
mörker verkligen är mörkt och ont verkligen gör ont