att karva ur en gran kan tyckas en konst
men för en annan är det inte mer än att
göra det igen, gång efter annan

~ur stammen i kistan
som jag brukar säga innan jag lägger mig
på en bädd av kådigt ris i hopp om att
förvisso istället bäddas ner med filtar av
sån där silke i varje kista jag karvar fram

varje kväll

men som tack för mödan begravs alltid
en annan, alltid sörjd, alltid högtidligt


Nästa kista karvar jag ur gran där hon
står så ingen vet jag står däri, gömd
under locket alla tror är bara ett annat
förbannat träd