Du vet inte längre vem jag är
men du är oförändrad

du är alltid på väg bort
när jag kommer nära
du kan inte stå still, stanna kvar

så
du trampar med dina stavar av is
som om det inte skulle kännas
för att det är sommar
du trycker hårdare
och när allt domnar bort
tror jag inte att det känns längre

så
jag tar ett andetag
och taggarna i mina lungor
rispar insidan av bröstet
besvikelse efter besvikelse
vecklar ut sig

och när ett till förlåt
inte längre går att bära
ett minne till
inte går att förtränga
fryser något inom mig till is
delar av mig töar bort


jag hade glömt hur värdelöshet kändes
tills du kom tillbaks.