I nejdens åkerjordar tisslar syrsor
ur doft som slår i blom av kamomill 
Falangen av en rådjursflock står samlad
och blickar upp på himmelens sigill

De väntar spänt att kvällens stora stjärna
skall bringas fram i strålande entré
då aftondagen håller handen kupad
runt natten i en nedsläckt kabaré

Så stilla börjar skymningsljuset brinna
av solar strös nu rymdens collier
när rökridån så sakta börjar tyna
för månen, kvällens konferencier

I vita skynken stiger sen gudinnan
upp på en scen av svart opal i glans
Tiaran med dess strålkrans möter världen
och binder dess beundrare i trans

För några få minuter är hon sedan
en blomma för all lust och svärmeri
och över fält och över åkerjordar
så sprider hon sitt sken av poesi

När sedan stjärnestraden går mot gryning
och nattens drottning givit sin sorti
Runt nejden sover nu publiken stilla
till minnet utav nattens feeri