hjulbent rider jag på en kroniskt brunstig noshörning
utan varken sadel eller tyglar, men fort går det och
inte många står i vägen länge nog att se om vi tänker
vika åt sidan eller gå in för kapital kollision


Ofta kolliderar vi men jag sitter kvar, och lansen är
vass och svärdet är skarpt och rustningen skiner vit

med fläckar av insekter som dött i farten

och en och annan motståndares blod förstås, annat
vore kanske lite sömnigt,
och någon övergiven krake till jungfrus onda minne
lär visst hänga kvar i en skarv ner i skrevrbrynjan till

men sånt hör det ädla yrket till