först bestiger jag stigen som leder ut från
gräsmattan på baksidan huset, nyklippt
som en golfgreen för att inte reta grannen
som trimmar sin med linjal och lod med
en nagelsax runt pelargonerna som satts
med en medvetenhet som skrämmer

perverst liksom


Sen ut på asfalten vid garagen, dom där
långa ladliknande längorna med likadana
dörrar i samma färg men med olika lås

bara grannsamverkan hotar avslöja mig
där jag märkligt skygg hukar mig ut ur
denna välbalanserade plågsamt rättvisa
boplats av tegel och trä där alla är exakt
lika normala, oavsett


Flykten fortsätter med lätt rätad rygg ut
på gatan som skiljer vårt område från ett
annat likadant, fast där dom andra bor

dom i det andra kvarteret, gud vet vilka

Framme vid gränsen, ett skogsparti djupt
nog att försvinna i och bort till en annan
skog längre bort, större och djupare än
den första, tystare och ödsligare än alla
andra, sånär dem man sett på tv kanske


Hösten biter i kinderna, vintern är inte
långt borta och allt ryggsäcken rymmer
är ett par flaskor Whiskey, några burkar
vita bönor och en ask tändstickor

och solen går ner till flåset av lungor fria
från instängd lägenhetsluft, klordoft från
simhallen och inget ljus från gatlyktors
allestädes dränkande röntgenljus där det
noga trängt undan varje skymt av instinkt
att sova när kroppen egentligen behövt


lägger mig ner i mossan, fryser, Ångest

tar en sup, tar en till, dricker upp alltihop
och somnar i en rövarknut bara döden
kan lösa, och det utan att ens ta i