horbocken i mig råmar plågat där han står med
strängt utspärrade klövar i sin motgångs allra
halaste spilta hittills, där världen syns men inte
går att nå med bättre medel än syn, doft och
en hel del som kanske bäst tvivelaktig fantasi

var han en hingst hade han rest sig på starka
bakben och gnäggat så saliven flög i långa sega
trådar tvärs över åtminstone halva stallet,
stirrande full av vansinne med vild svärta i blick



Men där står han,
motad redan i spiltan,
hånad

och snart smäller slaktmasken och allt är slut