Säg, kan det vara dags för ny sonett -
det surrar och det sorlar i mitt sinne
det fnurrar rätt förväntansfullt i skinne’
så kanske tiden åter blivit rätt


Om än man inte flinar alltför lett
så kliar det och viskar i mitt linne
- du har väl inte glömt ditt diktarminne
nog vet väl du hur texten får sitt bett?


Jovisst! Men ack, den lusten gått i graven
den vilar där, och glömmer vad den varit
den tarvat något särskilt på sin stråt


- Äh! ”Dä ä bar å åk” så fatta staven!
Om än du ej från högsta pisten farit
så vet du dock hur läsaren blir kåt…