och vi snirklar oss fram månad för månad.
närmare någon ny sorts verklighet.
vissa av mina vänner är paralyserade av någon kärlek.
vi andra paralyserar oss med berusningsmedel.
som alltid, i väntan på det ljuva livet.

hoppar, stampar, knäcker alla spår av sorg som rinner ur oss.
och ler.
våra största leenden i välmaskerade fasader.
där bakom kanske någon ruttnar, en tråd blir tunnare, ett hopp går av.
vad vet jag.

men kom.
kom så springer vi längs gatorna i vår stad några gånger till.
låter världen susa förbi och blundar varje gång verkligheten kommer ifatt.
kom så rusar vi in i novemberdimman igen och överöstar framtiden som ropar på oss.
vi stannar här ett tag till.
andas ungdomsandetag, snabba och lätta och vodkastinna.

och när vi sedan tröttnar på att förinta förnuft i rasande hastighet, då kan vi stanna.
då kan vi stanna upp och känna att vi är färdiga med allt det.
redo att bygga vidare på verkligheten och allvaret.
men vänta bara lite längre.