Så blev jag till slut bruten, värdighet i ett ansikte mot brunjorden, som böjer mina armar bakåt, blottar den nacke. Och hur upprätthåller man då genom det solroshjärta hos en dåre och hur;

Jag lägger mina böner där Aramis vänder svärdet mot solen, där stålet blöder över tusen dagar och stängda morgnar i en sommar med en del av tidningen lagd över ett varmt bröst. Den whiskey på klipporna får stå för det ofödda och oansvariga och kanske bjuder livet en dans till efter. Låter allt vara.

Så lätt som en fjäder byter riktning för vind. Du talar mitt språk och tiden vrider sig ur sitt skal.

Det är när jag ska återfödas som jag vänder tillbaka. Jag vill inget mer.