Jag vet inte längre om jag ska låtsas att jag kan ignorera henne eller bjuda henne på te och välkomna henne under den varma filten eller skrika rakt ut. Det är så svårt och det skrämmer mig. Kanske är det jag som gör något som jag inte vet att jag gör, men jag är aldrig ensam. Hon, din vackra förtvivlade själ finns ständigt i min närvaro. De korta ögonblick då jag inser att hon aldrig kommer att ge vika vill jag bara förtränga. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Hon lyssnar inte på mig och du lyssnar inte på henne. Det är moment 22 i evighet.
Amen