du kan
ramlar uppför, sluttandes
hukandes och alltid glömandes
att andas
du kan vika av
plockar ett ris
utan lingon
som om blev det enklare
att tala till dig
genom skogen
du kan vika av här
stannar, en hand mot stam
varför inte mot axel
vänder stövel
ut faller ett osynligt barr
som om smärtan
i foten av sticket
vore större
än dina icke-ord
du kan vika av här
lyssnar till dig
glömmer du också att andas
eller bär du allting
inom dig
ser, fast inte riktigt
hur din mun
kniper kring orden
vi vet inte kan sägas
det är enklare att dö lite sakta
så här, försiktigt
fast efter våren,
lova mig efter våren
ingen vill väl dö
när livet vaknar
förlåt är alldeles för kort
så jag säger allting annat
, du ändå inte hör
i bruset av fallet
där orden inte hittar fäste
säger jag älskling
du kan vika av här