Melodi: När månen vandrar på fästet blå

När tallar vaja för sommarbris
precis som svallvåg mot skutan
mitt knä då tror sig bestå av is…
Att vackla kring värk förutan
så är min önskan
i denna grönskan
men ingen hör mig
och värken stör mig
då födes ingen skön devis

Sju veckor sedan i Gamla Stan
på kullerstenar jag vandra’
med härlig vän, ofta full i fan,
det kan man alls icke klandra
Men sedan började knäet krångla
och fast jag dikterna ut vill prångla
jag lider brist på skön élan

Du kanske tror jag är ej normale
som blandar värken med dikten
som skrivits har av en viss fatale
en femme som oftast har svikten
i ord och toner
med blandfasoner
Men knäet värker för millioner
så nu är sångens saga all

(tant pis, peut-être)