Klockan på mobilen visar 09.52 och hon sitter på bänkarna utanför biblioteket i centrum och väntar på att den ska bli 10.00 och att affärerna ska öppna. Den lilla snusar i vagnen, hon tar en av sina tio minuter långa powernaps som börjar göra Hanna galen. Hon trodde bebisar skulle sova. Hör hon: ”Kan du inte bara sova när barnet sover?” en gång till så vet hon inte vad hon gör. Medan hon väntar scrollar hon instagramflödet, det var inte länge sedan hon la ner mobilen i väskan men det är som om hon nästan maniskt söker den igen. Fick inte Josefin barn bara för tre veckor sedan? Nu står hon där supersmal på något mingel med stora bröst och ett glas vin i handen.

Ibland betraktar Hanna sig själv utifrån. Nu är hon precis den där som hon själv föraktade för några år sedan. Mamman på fiket med en unge i vagnen. Hon som stryker omkring i centrum med träningstights på sig varje dag. Hon trodde liksom aldrig att hon skulle hamna här, men nu har hon till och med ändrat profilbild på Facebook. En selfie på henne och lillan. Hon vet inte varför hon gråter där hon sitter med mobilen i handen på de fula plastbänkarna utanför biblioteket. Hon älskar ju det lilla knyttet. Kanske gråter hon för att underlivet skaver och att de på efterkontrollen sa att hon ”hade fått en förlossningsskada och var trasig därnere”. Hon och Jens hade legat med varandra för första gången igen och det hade känts så konstigt, till och med han hade märkt det. Som om något hängde och stack ut där nere liksom. Och så gjorde det så jäkla ont. Klockan var närmare tolv men hon kunde inte sova så hon ringde till Vårdguiden. Efter en och en halv timmes kö kom hon fram till en finlandsvensk kvinna som gav henne den enda akuttiden som fanns kvar i hela stan, tre dagar senare i Upplands Väsby. Hon tog pendeltåget med vagnen genom ett regndräkt vinterlandsskap och möttes av en manlig gynekolog som suckade och grävde.
”Jaa du Hanna, du har en förlossningsskada...det kan jag tydligt se.”
”Jaha men vaddå vad är det som har hänt då och vad kan man göra åt det?”
”Ja först och främst måste jag säga att det inte är något ovanligt. Du har ju fött ett barn och lite skav får man räkna med.”
”Men det känns liksom som något är på väg ut hela tiden...som om... jag hade en tampong som liksom glider ner...”
”Ja, men det är fullkomligt normalt.”
Hanna låg med särade ben och stirrade upp i taket där någon av någon outgrundlig anledning satt upp en affisch med akvariefiskar för den näckande kvinnan att titta på. Hon hade alltid undrat hur man liksom kunde välja att bli gynekolog av alla yrken. Kanske var det fascinationen av de där makabra instrumenten. Läkaren fortsatte.
”Du får avvakta i ett år ungefär för att se om det läker av sig själv...annars kan man ju överväga operation. Om du inte planerar fler barn förstås, för då är det ju ingen vidare idé...Men du ska ju komma ihåg att det inte är någon skönhetstävling därnere.”
Hanna svalde någon form av gråt, tog på sig sina trosor och jeans och rullade ut den vagnen utan att bry sig om att den gjort blöta hjulspår inne på doktorns rum.

Hon vet inte riktigt hur man ska känna eller vara efter man fått ett barn. Förlossningen var ett marathonlopp då Mira låg i säte. Hennes rum var fyllt av barnmorskor, studenter och läkare. Men hon fick på något vis en enorm kick av att föda trots den fruktansvärda smärtan. Kanske var det bekräftelsen, ”du har fött ett barn i säte, det är det mest smärtsamma man kan göra”. För det är som hon söker det där hela tiden, uppmärksamheten. De första två veckorna var Jens hemma och de gick långa promenader, Mira sov hela tiden och när hon inte sov ammade hon. Jens föräldrar hälsade på och de gullade och myste framför Vinterstudion. Hon dokumenterade allt i sin kamera, på sin telefon, i sin dagbok i hennes ”Första bok”. Rädd för att missa något, utan sömn i ett sjukt rus.
När morgonen närmade sig då Jens skulle tillbaka till jobbet kom något krypande. Som en kemisk känsla av separationsångest från Jens, en nervositet i magen och en känsla av instängdhet och panik. Jens lutade sig över sängen iklädd sina ytterkläder och pussade hejdå i ett hav av täcken, kuddar, toapapper och filtar. Det var fortfarande mörkt ute och marken var grå. Allt kändes så tomt. Mira gnydde i sitt dyra handgjorda babynest. Dörren stängdes och innan han gick sa han ”försök att njuta nu av din första dag”. Hon låg kvar en stund tills Mira började gråta. Sedan lyfte hon upp henne och försökte bädda samtidigt. Hon hatar när sängen är obäddad. Under några minuter gick hon bara runt runt runt i lägenheten. Hur skulle hon kunna äta frukost, var skulle hon lägga henne utan att hon blev ledsen, hon behövde kissa, oj vad hon var törstig. Hon tittade på henne, detta lilla dockansikte och hon blev så otroligt rädd. Varför kände hon inte mer? Dessa tankar följdes av en ännu starkare panikkänsla i magen. Något var fel. Hon kanske inte skulle ha skaffat barn. Vad fan hade de gjort? Folk messade och undrar om de kan få komma förbi ”Hur har ni det, åh vad mysigt med bebis!” Allt hon kände var tomhet och panik blandat med enorma skuldkänslor över hur fasen hon kunde vara så hemsk och känna så. En sådan som hon skulle ju aldrig få bli morsa. För såhär skulle man ju inte känna. ”Åh du kommer kunna titta på så mycket teveserier”. Hon försökte tugga en smörgås som inte smakade någonting medan Malou von Sivers skålade i låtsaschampange med Martin Stenmarck.
Under de första veckorna ville Mira jämt ligga vid bröstet, hon försökte liggamma men hon fick inget grepp hon skrek och Hanna grät för hon har varit vaken nu i 24 timmar och Jens skulle upp och jobba och han måste få sova men han ville ta henne och han försökte men hon bara gallskrek. Kanske hade hon ont i magen Hanna googlade och fick tusen tips. Hennes kinder var alldeles blöta och hon visste inte vad som hänt. Hon läste om tredagarsgråt och förlossningsdepression och de
värsta tankarna gick genom huvudet. Skulle hon behöva äta medicin, hon som trodde att hon var stark, vad var det för fel på henne, kunde hon inte älska sitt eget barn? Och Hannas mamma kom över och hon lyssnade men sa att de överdramatiserarde, att ”alla barn är ledsna och de ju har fått en sådan underbar bebis och nu går ju Hanna miste om hennes första tid”. Hanna grät och försökte prata med Jens på natten och de låg vakna och tänkte att det var ju inte såhär det skulle bli...Men så en dag i amningsrummet i centrum kom helt plötsligt en ny känsla. Hon tittade ner mot det lilla knyttet och fylldes av något stort och obeskrivligt. Det varade i tre, fyra sekunder max. Men känslan fanns där, och den grodde sig allt större och starkare någonstans bakom Hannas lungor.

Nu sitter hon utanför biblioteket och rullar den 11 000 kronor dyra Briovagnen fram och tillbaka i hopp om att den lilla ska sova några minuter till. Ibland när Hanna ska sova tänker hon på FN:s klimatrapport. Nanopartiklar och koldioxidutsläpp. I morse pratade Peter Jihde och Tilde De Paula med någon gubbe om att vi kommer att nå Overdue day ännu tidigare i år. Jordens resurser för i år väntas vara slut redan i augusti. Efter den intervjun bakades det pastellfärgade cupcakes och någon modebloggerska pratade om senaste jeansmodet som man bara ”måååååste ha”. Hanna försöker att få Jens att sortera soporna bättre. Särskilt pappersförpackningarna är han dålig på. Modersmjölksersättningen kommer i en förpackning som han tycker är så krånglig. Man måste liksom slita ut plastinnehållet som är limmat på pappersförpackningen. När Hanna står där på Coop framför mejeridisken blir det liksom ändå ganska ofta som hon väljer icke-ekomjölken. Den är ju typ två kronor billigare och det blir ju ganska mycket i längden. Men när det gäller Mira så har Hanna googlat sönder sig på ekologisk barnmat. Hon hamnar på forum där mammor skriver att föräldrar som köper gröt i förpackning aldrig borde ha skaffat barn. Hanna hittade en artikel som handlade om arsenik i välling som hon läste högt från skärmen för Jens precis när de skulle sova. Hon fick ingen respons och när hon vände sig om hade han redan somnat med ögonbindel och öronproppar. Han försvinner varje morgon i gryningen. Oftast vaknar Mira av hans alarm på mobilen på morgonen som går på i flera minuter eftersom Jens sover med öronproppar.

Biblioteket öppnar sina glasdörrar, en förskoleklass med varselvästar är på väg in och Hanna sitter kvar en stund och torkar bort det salta från sina kinder. Så löjlig hon är. Lite fucked upp i underlivet liksom. Det finns folk som har det så mycket värre. Som kvinnan Hanna möter varje dag när hon går under tunneln på väg till centrum. Hon som sitter där på den grå filten med de stora bruna ögonen och alltid söker hennes blick. Men hon vågar liksom inte riktigt möta den, för då tror hon att något går sönder där inne, precis bakom hjärtat.

Nu är det vår och hon vill så gärna hinna se blommande körsbärsträden i Kungsträdgården. På Facebook är det många som tar så vackra bilder med de rosa blommorna mot den ljusblå bakgrunden. 47 likes var det någon som fick på en sådan bild. Hon åkte dit i tron om att de redan blommade i förra veckan. Hanna stressade av tunnelbanan med en skrikande bebis i vagnen och
svettdroppar mellan brösten. Men när hon kom fram hade knopparna inte ens slagit ut. Någon måste ha lagt upp en bild från förra året. Hon satte sig på en trappa och åt en korv tillsammans med män i kostymer som hade sina Iphones klistrade mot handflatan medan de kastade i sig lunchen. Hon råkade höra två av dem med bakåtkammat hår prata.
"Hon är tillbaka från sin mammaledighet nu och vill jobba 75 procent, hon ska fan jobba 200 procent så länge som hon har varit borta!" De sneglade mot Hanna och skrattade med mos i munnen.

På kvällarna tänker Hanna på livet. Det inbillar hon sig i alla fall. För döden känns så verklig nu, alldeles för reell. Hon funderar ibland på hur hon ska lyckas fånga tiden, som spruckna skärvor i en glasburk. Tanken över att inte finnas till snörper åt hela hennes inre, särskilt nu med den lillan. Men det är som med häggen, det känns som den slutar blomma innan den ens knoppas. De bygger nya leder och Mall of Scandinavia, precis där hon bor. Man ska liksom aldrig behöva känna det man gör. Det finns alltid en vara vi kan köpa för att vi ska må lite bättre och vi ska aldrig vara nöjda. Det är liksom det som allt bygger på. Hon kan må så illa ibland när de pratar på nyheterna om att detaljhandeln slår nya rekord, att tillväxten förväntas bli ännu större i år som om det vore något positivt. För hur går det ihop med att jorden ska överleva, undrar hon. Är det liksom ingen som tänker på det? Hur mycket kan vi handla? Hur många soffor, diskmaskiner och leggings kan man behöva? Eller kanske är det Hanna som har missat något. Det var ju faktiskt hon som insisterade på att köpa en ny Brio Go-vagn. Jens hade fått en av en kollega, det var liksom inte något fel på den annat än att den inte matchade den nyinköpta skötväskan.
Hon reser sig och går mot HM. Hon har en kupong på 25 procent på ett helt köp där. Hela skötväskan är full av kuponger från olika affärer. 30 kronor rabatt på blöjor om man anmäler sig till Pampersklubben, det är inte dåligt. Hanna kommer på att de inte har någon mortel hemma, ifall hon nu skulle börja göra egen gröt som den där Jennifer som bara äter ekologiskt och närproducerat i mammagruppen. Hon gör en snabb anteckning i mobilen.

Som barn tänkte hon ofta att när man är vuxen då vet man hur man ska leva. Men det är som om alla hennes hjältar på något vis har snubblat och tappat in gloria. Hon stötte på sin favoritförfattare på ett jobbmingel för några månader sedan, precis innan det började synas att hon var gravid. Alla var ganska sliriga utom Hanna och först blev hon smickrad när han började prata med henne men snart stod han och bräkte på om att ”ingen kan förstå var han kommer ifrån som inte gått igenom det själva” och att ”hela hans liv hade varit en fucking kamp och sådana som hon från en vit medelklassfamilj hade fan ingen aning”. Senare såg hon hur han stod och tiggde drinkbiljetter i baren medan han smekte sin hand över någon tjejs rumpa.

Hanna utnyttjar sin 25 procents kupong till ett par nya jeans som hon inte riktigt kan knäppa än, sedan chansar hon ändå och tar tunnelbanan till Kungsträdgården. Mira har vaknat och hon krånglar
in henne i Babybjörnen. Hela Kungsan är full av lunchande människor och turister. Och visst blommar de japanska träden idag. Hanna har puls och småspringer genom horderna av folk. När hon står där under trädens kronor känns det som hon skulle befinna sig i Nangijala. Plötsligt blir allt så tyst omkring trots att världen surrar. Hon håller Miras mjuka små händer och låter tårarna komma. Hon måste bara posta en bild av henne och Mira vid Körsbärsträden. Hon försöker ta en selfie och efter sju, åtta försök blir hon nöjd. Inom fyra minuter har hon fått 27 likes. Det måste vara något form av rekord. Kanske skulle hon gå förbi Mio och kolla på den där nya fåtöljen till vardagsrummet. Man får ju 500 kronor rabatt där om man handlar för mer än 2000 kronor. Hon tar ett djupt andetag, vänder blicken mot skyn och håller andan när hon går med vagnen över vägen.