Den dära furan som djupt sig lutar

tycks konversera med annan tall

Den ser åt sidan när ut jag kutar

på skön balkong i min overall

Av många tallar bli härlig glänta

där barn ses leka och rasa så

att skalden åter blir som en jänta

och gnolar glatt i sin glädjevrå

Ty gården äger en sällsam sälta

när våren prålar som i en dröm

då glöms att foten ibland får hälta

när hälen stundom är ganska öm

Då ses det sköna i närnaturen

men ej det papper som någon slängt

då kan man rymma en stund från buren

som själv man gjutit och dörren stängt

Då kan man surra ett tag i solen

och lyss till ärlor och trast och gök

då kan man snurra i ungdomskjolen

och glömma städning och annat stök

Ty vårmön skänker en smula vila

från vardagslunken i litet bo

och skalden slutar att liksom ila

och finner lugnet och själens ro