Ditt bortvända ansikte
Orden på min läppar
har just tystnat
uttorkade i hettan
av ditt ogillande
Mina böner ligger obesvarade
på hög utanför din stängda dörr
I tystnaden dröjer endast frågorna kvar
Vart tog din vilja att älska vägen?
Utan den är jag förlorad
Vilsen söker jag din hand i mörkret
Varför lämnade du mig här ensam?
Vart tog alla vackra ord vägen?
De vägledande likt ljus på min stig
Brinnande för att hålla mig varm om natten
Ja de som alltid drev lögnens mörker på flykt
Jag lyssnade efter din röst
även när den för länge sedan vissnat till aska
Orden ekade kvar i hoppet
att din kärlek skulle återvända
Att värmen från din närvaro
kunde bli min igen
Sömnlösa nätter tvingade tiden att stanna
De hamrande slagen av ångest
vill inte avta
Rastlös är känslan som griper min själ
där i mitt näste av ensamhet
Myllrade som insekter
kryper överallt under min hud
Dagarna rusar förbi obevekligt
Förvägrar mig att närvara i nuet
Kippar desperat efter ett andetag
men trycks obarmhärtigt under ytan
Tankarna flockas likt hungriga rovfåglar
Känner benen i min kropp börjar skaka
Du kom från ingenstans
En dag var du bara där
Lärde mig att lita
Lät mig täckas av din värme
Hur jag önskar din tro skulle
förnya mig på nytt
Känna förlåtelsen i dina ögon
skingra tvivlet i mitt värnlösa sinne
Plåga mig inte mer nu
Återkalla din likgiltiga kyla
Dra tillbaka ditt förkrossande slag
Vänd ditt ansikte åter
Låt mig äntligen få skåda
de första värmande strålarna
från ditt hjärtas ljus
klättra över bergens toppar borta i öster
Trevande leta sig vägen fram till mig
Förvägra mig inte längre
att se din blick vänd mot mig igen