Det har tagit många år att slå hål i asfalten
Under den utjämnade ytan har jag hittat
stenarna, groparna och de osynliga rötterna
Nu känns staden som ett par ingångna skor

Det är en sval junikväll;

Jag passerar juicebaren, glasmästaren
och den mindre mataffären
(Jag MÅSTE få nämna kyrkogården
Den har harar stora som rådjur
som är resistenta mot strålkastarljus)

Jag går längre in, tar omvägar
missar med avsikt och viker av vid lekparken
Bärbuskarna mot mitt ansikte
ömt och smärtsamt mot mina ben
Gungorna har stannat - i ett avslut och i ett farväl


Nästa gång jag går här är jag på besök
Kanske har jag en kamera runt min hals 
Kanske dryper min panna av middagsvett
Varje steg jag tar kan vara mitt sista

Jag fortsätter att gå

Jag går och går
tills mina fötter tillslut börjar blöda