tät stockar sig folkmassan

förmörkar stjärngnistret

vinden smyger i gränderna

nattskärran skriker ut sorg

gatan viskar med rännstenen

fönsterluckorna pladdrar

glasen skallrar ur intet

luften är stilla kall enslig

inga ljud mellan skriken

en förtätad tystnade råder

mörkret aldrig så mörkt

tystnaden aldrig så tyst

ensamheten aldrig så ensam

men hon går helt utan fruktan

väger de tysta mjuka stegen

på ett tak springer råttorna

man hör takpannornas rasslande 

de räds sina egna som äter varann

flickan hon skrattar lätt åt eländet 

släntrar in genom svartaporten

i gathörnet lurpassar kattorna

fyller sitt krås spinner vidare

lampan tänds i köket mot gården

flickan dricker ett glas vatten

sköljer ned den torra brödskalken 

mor och far sover i sin symbios

deras andetag är ett tryggt ljud

som flickan känner så väl nu

men plötsligt upptäcker hon det

ett tredje andetags inbrott i natten

lyktan tänds sökandet tar sin början

ljudet känns igen men kan inte placeras

hon finner inget mänskligt i alla fall

hon kryper ned förnöjsamt i sällskap

en valp en gåv att hålla henne varm

morgondagen skramlar mot rutan

spelmännen drar idogt i basunerna

slakshinkar kastas ut horor går hem

druckna arresteras vagnar spännsför

hon kopplar sin hund möter morgonen

Gamlastan vaknar, rodnar i gryningen