Hej alla ni som kämpar för era barn!

Jag hoppas denna text ger styrka och inspiration till att formulera egna utsagor och konsekvensanalyser! I ett läge vi hamnat i nu pga oroligheter i världen där världsfreden hotas får vi inte glömma den lilla människan dvs våra barn. Fortsätt kämpa för era barn och för en jämlik skolgång för alla barn i Sverige! Detta är min analys och kritik mot skolan av idag...

Skulle du kunna leva utan en värdig pension, skulle du frivilligt avstå din pension till ett system som "äter" och "krossar" själar redan som små barn. Vågar du ta ställning eller tänka dig in i vad det skulle innebära för en förälder med ett barn med diagnos och kunna förstå varför livet tappar all mening för vissa av dessa. Framtiden blir inte ljus på ålderns höst för den som exkluderas från arbetsmarknaden!

Tänk er en arbetsmiljö som strider mot alla delar av lagen vad gäller säkerhet. Tänk er en försäkring som endast tar dina pengar men aldrig ger dig vad de lovat när olyckan varit framme. Tänk dig att betala för kollektivtrafik utan att den existerade. Och försök att acceptera att köpa en bil utan tillgång på bränsle. Det är klart inget av detta är acceptabelt.

Barn med NPF-diagnos får varje dag falska löften, blir mobbade, kränkta och förlöjligade i debatten om deras rättigheter. Varje dag inskränks deras möjligheter till att få en god framtid där de kan försörja sig själva efter avslutade studier. Varför? För att de ifråntas sitt värde av dagens politiker som vägrar inse att de är dessa barns huvudmän, dvs arbetsgivare och samtidigt deras bödlar som dömer ut dem. Barn som tvingas till ett utanförskap politiker sedan beskyller detta barn för i vuxen ålder... Är du med eller emot orättvisan? Jag kallar detta för "spottloskeretorik", dvs man i politisk maktkamp om antal mandat sparkar och spottar på de svaga för att visa sina muskler. För att den gängse attityden i samhället är att dessa barn får skylla sig själva. Det är inte socioetiskt.

Debatten förs över huvudtaget knappt om hur barn som har neuropsykiatrisk diagnos får en likvärdig jämställd skolgång eller inte....

Som förälder till ett eller flera barn med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning står man inför oerhörda utmaningar. Att dels möta barnläkare sedan barnpsykologer  och gå igenom en utredning som är krävande för barnet, föräldern och andra familjemedlemmar är en tuff sak. Inte sällan mötes man av motstånd och ifrågasättanden innan en utredning kommer till stånd. Idag talar man om att diagnoser ges godtyckligt. Kanske istället skulle man säga att vård, barnsjukvård och skolgång istället utförs godtyckligt. Det är alltid motstånd och ifrågasättande. Vilket är kontraproduktivt och skapar ett problem. Lösningsorienterade är inte de man möter i första kontakten.

Som oftast möter man ovilja, okunskap och missuppfattningar från förskola och skola. Barnomsorgen liksom Skolväsendet behöver allt men får inget för att möta barn/elever där de är när de fått en diagnos. Det är inte rättssäkert.

I större utsträckning och allt mer vanligt har det blivit så att barn/elever liksom föräldrar problematiseras eller skuldbeläggs. Ändå finns det fullt med tillförlitlig information om alla typer av diagnoser idag. Och det finns många olika program som barnomsorg och skolväsendet kan arbeta med för att stötta dessa barn/elever. Det finns förhållningssätt som rekommenderas och hålls fram för skolledare, pedagoger, medarbetare och elevassistenter. Ex lågaffektivtbemltande förutom andra bemötande kodex för barn med NPF...

Detta handlar om dessa barns framtid. Och att de har rätt till en adekvat utbildning, för att kunna konkurrera på arbetsmarknaden. Att ständigt ha motstånd som barn/ elev och kanske mobbas av kamrater eller till och med andra vuxna i skolan är traumatiserande. Detta ska ingen människa behöva uppleva i skolvärlden. Det finns ju en värdegrund och lagar som reglerar detta. Skolan ska vara trygg liksom barnomsorgen. Detta kanske låter dumt att tro att inget görs för att stoppa denna utveckling. Men det är så det känns för de flesta. Och för de barn som blir utan stöd och insatser dessa barn hur ska de kunna utvecklas på lika villkor.

Föräldrar försöker förändra, inkludera och informera. Föräldrar kämpar för att nå fram till en lösning men känner en hopplöshet. De försöker ibland byta verksamhet och flytta till annan. Men problemen fortsätter. Eller andra gånger flyttar skola och omsorg på barn med NPF dvs offret för kränkningar, mobbning och brist påmresurser och kunskap flyttas...

Detta är ett tecken på att problemet inte ligger hos det enskilda barnet/ eleven med NPF-diagnos. Detta problem beror på attityder i samhället. Detta i sig kan bero på saker som sägs och yttras som inte hör dit i en värld där barn ska vistas. Det kan uttalas "det kommer hemifrån", "eller "lika barn leka bäst" i syfte på vad då?... Ibland uttalas "knepiga barn", "jobbiga barn", "problembarn"... 

Alla Vuxna har ett ansvar för sitt beteende när de arbetar i verksamheter med våra barn. Men/och det finns attityder som vidmakthåller barn i svåra situationer och positionerar ned dem eller håller dem fast i enklare ställning ... Alla dessa barn som utstår dessa attityder de finns på riktigt. Det är ingenting som barnet inbillar sig eller som föräldrar hittar på. De som är omedvetna om sina aktioner behöver fortbildning och kunskapslyft snarare.

Detta är en verklighet som dessa barn möter dagligen när deras föräldrar måste lämna över dem i andras händer för att gå till jobbet och tjäna sitt levebröd. Men när det går för långt och barnet stupar och inte orkar mer skuldbeläggande påhopp eller anklagelser och dessutom att ha hjärntvättats till att tro felet är dennes, då, ja då... Då vill inte barnet gå till dagis, fritids eller skolan mer. Då måste föräldern stanna hemma med barnet och lämna sina möjligheter till att tjäna sitt levebröd. Att då när detta sker pga brister i verksamheterna som skall värna om barnet, och föräldern anmäler detta till skolinspektionen eller berättar för ansvarig, då blir föräldrarna själva anmälda till socialtjänsten och orosanmälan lämnas in.

Detta är ohyggligt att leva i för den drabbade. Jag har gått igenom detta själv och frågat mig vad det ledde till i slutänden. Det gav mig inte mitt barns framtidstro tillbaka, eller en värdig skolgång, eller kamrater att utvecklas tillsammans med. Dvs en utredning hos socialtjänsten, samtidigt som en utredning hos BUP och BLM och möten med skolan, .. , ? , det blir ohyggligt mycket möten och tid tagen från barn och föräldrar. Detta gav oss aldrig som familj mer tid tillsammans eller bättre livskvalitet. Och de samtal vi fick gav oss inget eftersom handledarna på socialtjänsten inte visste något om NPF, barns psykiska ohälsa och inte heller brydde sig om vad som skett.

De som gjort fel och kränkt mina barn fick inte insikt nog för att ta sitt ansvar och sluta. De fortsatte arbeta som om inget hade hänt. Medan mina barn som fått uppleva all skit fick men för livet liksom jag som förälder. Vi utvecklade PTSD, post traumatiskt stresssyndrom. Vi fick svåra nötter att knäcka som det inte fanns verktyg till eller kraft att hantera efter allt. Det ledde endast till utmattning och utbrändhet. Och Traumacentrum i Stockholm har idag endast femtio platser, och då hade de tyvärr bara tjugo. Ja ett barn som mobbas mår riktigt dåligt när både skolelever, lärare, skolledning och även BUP missbedömer sitt dåds konsekvenser. Detta ledde till skadestånd Landstinget tvingades betala ut. Detta är en kostnad som inte borde funnits, dvs min sons framtid stod på spel. Detta betyder att barn med NPF behandlas ojämlikt. Förutom sin diagnos måste de utstå kränkning på kränkning, från alla håll. Just vad ett barn med NPF-diagnos inte kan förväntas hantera, just därför diagnos om de nu förstått... 

Om samhället ska ha en framtid måste detta som sker i våra skolor dagligen mot barn med diagnos ta stopp. Och att dela berättelser om hur det är och har varit vill jag uppmuntra er alla till så att alla kan förstå den verkliga verkligheten barn av idag med diagnos lever i.

Det finns många som vill och kan förändra saker till det bättre och då behöver vi enas om hur och sätta upp mål tillsammans med andra organisationer. Att arbeta brett är alltid rätt för då når vi ut till många med budskapet. Alla behöver. Kunskap!

Detta borde Sveriges politiker visa intresse för att lära sig om och forska kring hur många som lämnat yrkeslivet ofrivilligt å ena sidan pga sitt barns diagnos. Föräldrar som såklart för sina barns bästa lämnat arbetslivet utan att sedan kunna återvända pga allt det stressens efterverkningar ger när man ser sitt barn lida... och trots att man uttömmer all sin vakna tids energi på att hjälpa, och driva sitt barns rätt i samhället till en jämlik skolgång... Så räcker en människa inte till och därför ska skolan helst fungera för alla barns bästa.

Är du dessutom ensamstående förälder och har fler barn att försörja, ja hur många blir då inte beroende av försörjningsstöd som är lika med existensminimum, ... , och i framtiden hur ser då dessa föräldrars pension ut när den dagen kommer. Det borde vara straffbart att driva en sådan cynisk politik som försätter människor i ruiner! Allt kan hända en människa på ruinens brant och ett utsatt barn kan råka ännu mer illa ut...

Har man lämnat yrkeslivet för att ens barn behöver en och ingen annan hjälp står till buds då har den personen inte råd med tandvård, läkarbesök, mediciner eller glasögon, allt går till barnen så är det.....

I vårt land talas det om att alla ska ha en plats och att alla ska få vara med... Jag frågar mig nu om det egentligen betyder "alla" och om det betyder "en plats".. Menar de en plats på avbytarbänken? Det är ovärdigt och det är inte likvärdigt eller jämlikt, dvs när barns utbildning förstörs när de nekas, stöd i skolan eller skolskjuts, dessutom med incitamentet att de inte fått avslag på skolskjuts pga ekonomiska skäl, varför fick de då avslag, jo för att de behandlas ojämlikt...

Se alla dem som inte fick godkända betyg för de blev "hemmsittare" pga brist på möjlighet till skolskjuts, var detta några barn som hade ett val? ... De blev "hemmsittare" pga "politisk stupiditet" dvs en diagnos som är mycket allvarlig och endast kan innehas av vuxna som valt yrket politiker och som själva bestämt att inoperera skygglappar... Utvecklingen är illavarslande med tanke på vad Sverige ser sig själva gå i framkant för "världens bästa skola" ... Är det så här ni bygger den bästa skolan i världen frågar sig de barn som exkluderas och problematiseras? 

En sådan brist som kommunpolitiker besitter, dvs de kan inte få till en likvärdig skolgång för alla, det slutar med att eleven går ut med icke-godkända betyg och erbjuds dagen efter gymnasiet eller grundskolan aktivitetsersättning, "sjukpension." eller varaktig sjukersättning som det heter idag... Så göms den verklighet som är bakom ett nytt begrepp. Människan förminskas och tas ifrån sin rätt att försörja sig. Senare kan detta leda till arbete utan kollektivavtal dvs när de arbetar för kommunen, typ gratis, med tillägg till sjukpensionen på 5kr i timmen, och med ibland, uppåt tio timmars arbetsdag. Idén menas vara att de skall komma ut i arbete genom detta. Tvärt men ingen jag känner som är med i detta "slaveri" får fast jobb på kommunen eller i ett företag. Är detta värdigt i ett jämlikt samhälle? Och hur ser deras avtalspension ut vid 65 de som försummats skolgång och utbildning?

Man undrar hur svensk politik kan göra så emot sina väljare som gett dem sitt förtroende att sköta landet. Samtidigt smiter företag och privatpersoner från skatt och de är arga för att andra så som dessa i utanförskap ska få deras skattemedel.

Men så är det ju inte, att dessa, som ställts utanför, får någonting alls från någon. När de i själva verket togsifrån sin utbildning en sk rättighet, av politiker, försedda med löner från skattemedel. Tycks som om viss har förlorat allt förstånd... Orättvisare skatteflykt och politik får man leta efter och särskilt graverande är det då alla skyller problemet på dem som är i utanförskap... Är i utanförskap? Det är inget man är i!!! Utanförskap dit tvingas man av andras ovilja att släppa in. Och detta är konsekvensen för både barnet och föräldern att de kommer att sakna en pension att leva på pga av det.

Då frågar man ju sig och vem skall betala för detta? Sämre sätt att planera framtiden för sina medborgare får man leta efter! Ja just nu ser siffrorna ut att peka uppåt, men se om tjugo till fyrtio år då ska det visa sig vem som hade fel om hur den här saken hanteras idag! Fler i arbete ger mer till statskassan via skatt. Utan sysselsättning för dessa i påtvingat utanförskap blir det ju inte fler i arbete...

Hur tänker de som gör så här mot oskyldiga barn? Dessa barn blir ju stympade från första börja utan en väg tillbaka eller någon upprättelse för illdådet de utsätts för idag! Föräldrarna deras kan ju inte heller leva på ingenting då deras pension krympte när de lämnade jobbet för att deras barn behandlades illa och inte fick hjälp någon stans. Har någon räknat på vad hela detta problem egentligen kostar staten långsiktig? Kanske måste man snacka stålar för att väcka tanken på konsekvenser? Vad gör man? 

Sommsagt... Jag hoppas denna text ger styrka och inspiration till att formulera egna utsagor och konsekvensanalyser! I ett läge vi hamnat i nu pga oroligheter i världen där världsfreden hotas får vi inte glömma den lilla människan dvs våra barn. Fortsätt kämpa för era barn och för skolgång för alla. Ge aldrig upp ditt barn och kräv rätt till en värdig pension för alla. (Ex frys din sjukpenninggrundande inkomst i 10år hos försäkringskassan så att du inte förlorar din SGI under dessa år.) 

Släpp aldrig kampen för våra barn!