jag minns att falla

när du var mareld och våra samveten 

klättrade samtidigt i raviner räknade

fågelsträck över himlen

där jag längtade stum och du

ekade lika högt

av lust

du visste det då

vi var något att drömma om

nu möts vi ibland

och du anmärker min nya distans

du förstår;

jag måste hålla kroppen hel

och utan

dig

jag har lärt mig nu

oss är att drömma om

men du ska veta

att jag minns fågelsträcken den hösten

när vi flydde oss själva i varann

trots alla tårar eller kanske 

på grund av dom

jag minns dig