och så en dag är det bara inte längre.

kaffet och morgongruset i ögonen.
regnet utanför fönstret.
världen lika världslig som igår.

ändå vaknar vi upp till en dag där jag inte längre.

jag hinner undra över allt som är vårt.
jag hinner tänka att porslin och bord och böcker, vem ska?
jag hinner tänka på enkelsängslakan och att sätta i halsen.

jag har vaknat upp till en dag där jag vet att jag inte längre.

och du bär på ett obönhörligt lugn,
jag vill varna dig för vad som komma skall.

jag skall ju rämna din värld, plocka isär din stabilitet och sedan gå.
jag skall ju bryta varje löfte, ironisera alla ord som studsat mellan oss och inte längre finnas kvar.
jag skall glömma nätterna med dig, de utan sömn och regler.

jag har mött dagen då jag inte längre.