statyn väntar på dem

den står kvar i gränden

liksom berget kikar fram

de återvänder till

ett berg som väntar

flockens återkomst

ett berg som

känna sig kunna

mätta renhjorden

därför berget bjudit

laven och vitmossan

sitt husrum 

berget kommer entropiskt

vittra uppifrån och ned

liksom inifrån och ut

men ändå alltid alltid

evigt vänta på sin hjord

en renhjord som

kommer att hylla berget

och lämna spår av lycka

och varje gång renhjorden söker

sitt berg kunna finna det där

om än mellan ett par huskroppar

i form av en staty som reser sig

likt ett berg som är jag

där hjorden är de mina

och livet

blir vårt att leva

en förvandling

från ett mörker

till en plats där

ljusglimtar 

kan nå oss alla

efter en svår

oövervinnerlig

motgång