- eftermiddagar i barndomsväninnans trädgård, blommig hammock, häckar, buskar, en spalje´och rosor...hur vi sitter vid saftglasen och leker med dockorna. Hon har alltid sin finaste med det guldglänsande håret, medan jag får den gamla dockan. Dessa stunder etsar sig fast i minnet - det var trygghet, vänlighet och samtidigt garanterad händelselöshet och djupt lugnande inskränkthet. Jag behövde kanske inte frukta att någon eller något skulle överglänsa mina egna ideer? Eller vad fick mig att känna mig så lugn under de stunderna? Det var som en skyddad värld. Dockor, blommor...saft och bullar. Ett stort, tomt stenhus med mörka korridorer, tysta rum och neddragna gardiner. Städat och dött, men ändå inte ovänligt. Modern Elsmargret var alltid välkomnande. Fadern Ingvar dog en dag. I herrummet fanns radion, de lyssnade på svensktoppen - jag hade aldrig hört det namnet förut. Svensktoppen! Jag trodde först det var frågan om ett berg.

Kalasen, julgransplundringarna! Modern gav detta intryck av välmening och samtidigt tragik, ensamhet. Det var så man kunde gråta.

Egentligen var denna tant Elsmargret, en arketyp genom hela mitt liv som jag senare kom att använda många gånger i teaterspel, pjäser, texter och fantasier, en idealmamma, konkret arg och tydlig när det var något hon inte accepterade, och annars alltid vänlig, lyhörd och närvarande. Trots alltså ett visst mått av tantighet, gammalmodighet och konventionalitet.
Eller pålitlighet - vars innebörd jag inte visste något om...