vit som ett krus neg hon först naken
inför sitt öde,
sen sin mästare och förste älskare

en tår av blod sökte sig långsamt ner
mot vristen som snart stod sänkt i en
grop av lera, kärret var djupt och kallt



Ett stumt slag mot vänstra tinningen
släckte allt ljus och tung som ett fällt
träd slog hon raklång i träsket, död


tiden och kärret tog hand om resten,
tog hand om henne som ingen annan