de samlades bakom människorna

ställde sig i deras skugga, frivilligt

de gav sig aldrig någonsin tillkänna

som tysta osynliga stoder såg vi dem

i trädets skugga smälte de in perfekt

i vår egen smög de efter oss ljudlöst

aldrig skulle vi förstå deras härkomst

de talade eller visade sig aldrig för oss 

lyssnar man noga kan vi höra suset...

vi blandar ihop det med trädkronans 

viskande gräs där vinden leker fram

inne i suset är andetagen förklädda 

i de böljande vågornas skvalp finns de

i de forsande älvarnas förtrollande brus

de magiska formler som föder poetens kall