satte dig i fokus

fokuserade in i

ett möjligt vi

följde stigen fram

där jag dig fann...

på ett ensligt litet trappsteg

där satt du ensam och teg

du sa du kände dig så feg

att allt flöt som en seg deg

vems skuld eller skam

det kom aldrig fram

över molnen vi flög så högt

för att gå stigar det gick så trögt

pendlande mellan kärlek och hopp

eldades sinnena på med själsligt dropp

med extasens lustar fylldes vår kropp

från höga höjden vi störtade ned

rakt in i Ödets Furstes egna led...

ödmjukheten träffade oss

när vi från förälsken slets loss

så slocknade vårt irrande bloss