November kvällen andas 

och frost bildas i både gräs och sjö

Jag hörde någon kalla mitt namn.

Natten glittrade och glänste 

i månens klara sken.

Igen hörde jag mitt namn i brisen.

Det är så vackert just här där jag lever

står i morgon rocken med en kopp te

klockan är 0515 och jag kan inte sova

så jag möter morgonen istället.

Och än en gång hörde jag någon eller nått

ropa mitt namn, nu än närmare.

Dimman som rullar över sjön i slowmotion 

ger mig en slags ro i själen

ända sen jag var barn så har jag trott

att dimma och dis var vilsna själar, otroliga våldnader

förlista sjömän, andar i flykt, rotlösa demoner

spöken som irrar rotlös, ingen ro inget ljus.

Men sånt är väl bara skrock och inget att tro på

det är ju bara inbillning, man är ju vuxen nu.

Plötsligt hör jag mitt namn igen

viskande tätt intill mitt öra men det är ingen där

hjärtat slår hårt i bröstet så jag tror det skall

slå hål och hoppa ur min bringa.

Känner mig tafatt och vet inte var jag skall göra

av mina händer som skakar likt trummvirvlar 

nånting rör vid mig och det smyger sig en känsla

upp längs ryggraden och jag har svårt att andas jämnt.

Och då ser jag henne

hon dansar i skogsbrynet 

genom diset svävande över sjön

Mot mig....

Och hon viskar

....Laaaassssseeee....

kom och dansa med mig

möt mig på sjöns mittpunkt 

låt oss dansa skratta och älska

och möta vintern tillsammans i våra armar.

Fröken frost är här med vintern och december.