Djupt i en människa... Levandes mitt i terrorbalansens nomenklatur... Där uppnå den inre vägen att släcka ned... Allt för att orka återuppstå... En annan dag... Till en gryning med glömskans töcken som enda ryggrad... Där kan sången nå ända ut... Sjunga med en röst överröstande stormen... I harmoni till en melodi ingen går förbi... Så varför kan konsten stråla som vackrast liksom poesin skönja perfektion... Då vargen jaga och minnen plågar... Då rösten att bli hörd i sin nöd är som svagast... Då ingen alls hör... Där avundet vänds istället mot begåvningen... Och folket vänder ryggen till rop på hjälp... Där sången som de älskar sjungs av den plågade... För de vill inte tro... För de vill inte se... DE glorifierar och förväntar sig mer underverk... Rädsla att se nöden... Rädsla att bli påmind... Nej det är avundsjukans normitet... Där avundet håller hov mot bilden som är sann...

Att den sanna bilden av verkligheten är sjuk... Det vill de inte se... Detta kräver av åskådaren en ödmjukhet inför upphovsrättsinnehavaren av själva gåvan... Vem vill inte sätta sin idol på piediestal... Men jag tror inte det är glorifieringen eller idoldyrkan som är grunden... Det är avunden... Den med gåvan är försedd med den, där den hos andra fattas... Klart att chimären hjälper till att dyrkan uppstår... Men det kanske inte är dyrkan... Det kanske är förtvivlan eller missmod...

Den begåvade har väl fått allt, så den ska vara tacksam... Den som sjunger, dansar, gestaltar, formar, spelar, målar och skriver kan inte klaga eller hur... Se så vacker ni är... Uppskatta alla de beundrare ni har... Ni som begåvats... Idolen är detta publiken skyldig... Eller är det ett avtal skrivet i lönndom... Att den som fötts med gåvan är skyldig att betrakta sig som slav där under... Leverera eller döden dö... Ett hat mot tanken om att leveransen kan komma att utebli... Skammen att vilja dra sig tillbaka... Eller den att inte ens vilja stiga fram och dela med sig av sin begåvning... Kan det vara att leva på riktigt att avstå...

Att ha en dålig relation till sig själv... Kan vara att låta sig dras med i berömmelsen... Som att den släcker ned allt av levande... För det nu blir förväntat vad som skall levereras... Konstnärlig frihet dör på fläcken och publiken dikterar motivet... Se då öppnas dörren när terrorbalansen ebbar ut... När nomenklaturen får leva sitt eget liv... Se där en annan väg ut... För den som missunnat kreativiteten sitt utlopp i sin fria form... Det vill säga alla de som släcktes ned innan de börjat själ-lysa... AVICCI... AMY WINEHOUSE... JIMMI HENDRIX... CORNELIS... VINCENT VAN GOGH... mfl... Vilka gjordes de till... Offer för publikens hunger och producenternas makt liksom kapitalistens önskan om vinstuttag... Girighet i ett enda ord...