Med lindade ben jag vandrar min stråt
och påpockarorden blir färre
ty levandets snara har stramats åt
så tårarna strilar allt värre

Allt mindre jag finner den lyckas ro
jag kände med köande orden
Corona har inställt min fest i bo
och platt föll planering till jorden

Och visst kan man tycka jag löjlig är
jag ligger ju inte för döden
Men bensår och ensamhet tär och tär
Och dikten blir aska i glöden

Den glödde förtvivlat en kort minut
och stred emot alla klichéer
Nu sprider den endast sotflagor ut
av ledsnaste diktaridéer