Det slumpar sig så

nämligen

att jag inte tror på slumpen

som en del av livet.

Min syn på existensen här,

vare sig den är den rätta

eller bara ett rättfärdigande

av allt djävligt jag upplever

är att vi går i skolan

vi är livs-elever

i en av många kurser

som påbörjas, pågår, avslutas.

Men det jag nu upplevt

måste jag verkligen veta

att jag lärt mig nånting av

annars går jag under.

Jag måste veta, MÅSTE känna

att det lidande jag nu upplever

i vakuumet efter dig

efter den självklaraste närheten

efter mitt livs kärleks

kommande och gående

efter att du gått upp

och gått ner

som den enda solens komet

skapande den enda krater

som ännu, trotsigt står

som ett monument över dig,

där du kraschade in i mig,

genom mig, ur mig och sen bort

som kransen av vatten

som skapas

av en enda droppe

när den mötte min källa

och höjer sig i slow motion

och sänker sig,

måste jag få veta

att lärdomen är den viktigaste

som görs av mig

är den tyngsta erfarenheten,

den största luntan av läxa

och mest avgörande examen

som jag nu går genom.

För är det inte det

så har inget alls nån mening

då meningen ännu plöjer mig

som jag är en åker för dig.